Linnéa Wigforss

Jag är ute och går och det är riktigt kallt men så vackert som det bara kan bli av denna mängd kyla. Jag går förbi det hus min familj flyttade ifrån efter att jag flyttat ifrån dem och jag känner ingenting. Det är nu dags att omformulera och tydliggöra för sig själv vad som numera är viktigt. Sådana värden är inte eviga utan snarare alltför lättföränderliga, trots den allvarliga och direkta effekt de har. Mitt hem är där min familj inte bor och där jag inte har någon grupptillhörighet ännu. En sådan förändring innebär en del nydefinitionsarbete; jag måste namnge saker på nytt nu när min situation är annorlunda. Kanske har jag skjutit upp det för just nu känns det som att jag har massor att ta igen.

Jag är ute och går och resonerar med mig själv om litteraturkritik. Jag försöker åstadkomma egen kring en bok jag nyss läst och i motvikt till allt bra jag har att säga försöker jag dra fram några fel - för visst måste de väl finnas där? Att på detta sätt med rynkad panna och koncentrerad tanke gräva fram det dåliga som om jag genomförde viktigt arbete. Jag inser det komiska när Bob Dylans Ballad of a Thin Man (hans pik till en kritiker han rent ut sagt hatade) ironiskt nog börjar i hörlurarna just när min kritik blivit som plattast.

Förresten: det är inte bibliotekare jag försöker att bli. Jag ska inte katalogisera. Inte heller är författarskap en naturlig följd av studier i litteraturvetenskap. Ingen yrkesexamen kommer jag att kunna ange som alibi för allt läsande. Det enda jag med säkerhet kan påstå att jag blir är provocerande nog bara en bättre läsare. Det kan vara bra att ibland också hjälpa andra att definiera mig, så varsågoda.