Linnéa Wigforss

Jag gör något högst ovanligt:
äter bröd med smör på, med ett glas mjölk till.
Har socialiserat, har träffat fler främmande människor
samtidigt, och ändå klarat mig - utan problem.
Återupptäcker det som en gång var det
allra, allra, allra
viktigaste. Varför åker jag inte till änglarnas stad?
Varför startades aldrig det där funkbandet?
Tillfreds borde jag lämna denna dag bakom mig.
När jag ska sova om natten intalar jag mig själv:
"Släpp detta. Släpp dagen. Släpp allt som inte är
du, nu, släpp det."
Skulle inte tro att det lyckas, men försöket,
det är vad som räknas. Trädets, björkens (placerad
framför ålderdomshemmet) grenar rör sig, vinden
flyttar dem åt sidled. Flytta mig åt sidled. Flytta mig.