Linnéa Wigforss

Nu har vi murat igen tiden mellan augusti och december. Inga rivningsförsök skulle hjälpa, le temps passé går inte att återuppliva. Inombords kan det förflutna dock ändå lunka runt som en levande död, eller springa runt hysteriskt som en giljotinerad höna. Antagligen kommer även denna första göteborgshöst göra på detta sätt. Detta tvära avslut, men väntat sedan dag ett: jag bor nu ensam. Vem vet för hur lång tid framöver - det är okej att inte veta - men förhoppningsvis inte för alltid. Kanske kommer det att kännas mest bra. Kanske - och det verkar mer sannolikt - kommer jag inte att känna någonting märkbart. Det finns så många detaljer att drabbas av; de stora förändringarna överröstas.

Vi flyttade in och satte dit första parentestecknet. Allt som redan från början har en angiven tidsram vågar jag inte riktigt integrera i resten av mitt liv. Och nu sätts nästa parentestecken ut, vi fullföljer. Jag kan fortsätta meningen. Men förstår är det svårt att hitta tråden igen efter en lång avstickare.

Jävla skitsnack! Livet får inte plats i en metafor. Det finns inga livsparenteser. Det finns inte ens möjligheten att radera text. Varje ord etsas in. Varje mening, samma tyngd. Parentesmetaforen är en feg ursäkt för att inte våga ta tillvaron för givet. Den måste tas för givet, den är ju det enda som erbjuds. Nej är inget svar, nej ingår inte i livsvokabulären. Nej är suicidalt. Ja.