Som jag minns det (men med så mycket mer)
Mitt hem. Hit, dit jag kommer tillbaka efter promenad, svettig och eftersom hela stället luktar bröd vet jag inte vad som är ugn och vad som är hus. Tryggt, lite ensamt, självstyrt och ganska skönt. Ingen sparkar ut mig. Dock bjuder jag gärna in.
Min systers inre värld. Hon ringer mig och spelar Chopinvals i telefonluren, säger att boken hon fick i julklapp av mig var bra och att vi ses snart och att det är bra. I slutet av samtalet råkar hon kliva på en såg.
Vänskap och sådant. Gammalt. Nytt. Helt oväntat också, ibland. Aldrig förlorar man så mycket man misstänker att man gör. Det man vill ha, det kommer från oändligt många håll. Det drar alltid någonstans ifrån. I positiv bemärkelse.
Prestation för uppehälle. Klart underrepresenterat i mitt liv vid denna tidpunkt. Liknar inga tidigare tider, med andra ord. Jag har nog tänkt att bli mer som jag en gång var. Ingen mental polis, istället kuddhörnor bland synapserna.
Sommaren som kommer. Kanske är jag arbetslös. Kanske lyckas jag med körkortet. Kanske blir allt en ofrivillig återresa till en svunnen tid som inte ens har dörrarna öppna. Star Trek på bio! Eller var det i maj? Allt jag ville var Göteborg, men nu vet jag att allt jag vill är jag. Och lite annat, förstås. Som cykelutflykter. På tu man hand. Sommarstugereunion, svenska sjöar och fiskar, bastubad och sandslott med människor för vilka jag aldrig någonsin föreställer mig.
Allt på gott - och ont.
Men fan som jag ödmjukar mig. Knäböjer.
För min ringa ålder är jag läskigt tacksam gentemot tingens ordning.
Min systers inre värld. Hon ringer mig och spelar Chopinvals i telefonluren, säger att boken hon fick i julklapp av mig var bra och att vi ses snart och att det är bra. I slutet av samtalet råkar hon kliva på en såg.
Vänskap och sådant. Gammalt. Nytt. Helt oväntat också, ibland. Aldrig förlorar man så mycket man misstänker att man gör. Det man vill ha, det kommer från oändligt många håll. Det drar alltid någonstans ifrån. I positiv bemärkelse.
Prestation för uppehälle. Klart underrepresenterat i mitt liv vid denna tidpunkt. Liknar inga tidigare tider, med andra ord. Jag har nog tänkt att bli mer som jag en gång var. Ingen mental polis, istället kuddhörnor bland synapserna.
Sommaren som kommer. Kanske är jag arbetslös. Kanske lyckas jag med körkortet. Kanske blir allt en ofrivillig återresa till en svunnen tid som inte ens har dörrarna öppna. Star Trek på bio! Eller var det i maj? Allt jag ville var Göteborg, men nu vet jag att allt jag vill är jag. Och lite annat, förstås. Som cykelutflykter. På tu man hand. Sommarstugereunion, svenska sjöar och fiskar, bastubad och sandslott med människor för vilka jag aldrig någonsin föreställer mig.
Allt på gott - och ont.
Men fan som jag ödmjukar mig. Knäböjer.
För min ringa ålder är jag läskigt tacksam gentemot tingens ordning.
Kommentarer
Postat av: P
Det låter fantastiskt!
Trackback