Linnéa Wigforss

Ungdomar strömmade till ingången för Lisebergs kontor. Alla skulle in och hävda sig, sälja sig; vara unik bland sex tusen sökande men tack och lov bara ett tusen som blivit antagna till denna första gruppintervjun. Det snöade på ett kallt sätt. Jag var inte direkt sugen på att i två och en halv timme agera anställningsmaterial för att få en anställning där SERVICE-MINDED och DET LILLA "EXTRA" är ledorden. Tolv flickor och pojkar var vi - inte kvinnor och män, ingen av oss hade nämligen något inflytande på situationens utgång - och en man och en kvinna satt vid kortsidan på konferensbordet och betraktade oss. "Ät godis!" uppmanade de oss igen, igen och igen. "Varför äter ni ingen choklad?" Jag kände mig som tre. De var båda formellt klädda; han med grön slips men hon konstigt nog utan matchande scarf.

Jag tittade på dem, slipsmannen och utan-scarf-kvinnan och såg bara stel form. Den stereotypa formen för rekryterare: kallblodig, effektiv in absurdum, hänsynslös, maktfullkomlig och den okänsliga varelse som ska avgöra min sommars öde. Runt mig satt former för fotbollskillar, chalmerister och ambitiösa gymnasietjejer. Bredvid mig en form för en helt vanlig kille. Innehållet i just den formen visade sig dock snart vara något högst oväntat: en falukille. Plötsligt var jag intresserad av tavlan innanför ramen. Formen förmänskligades med ens, när jag kunde associera till dess innehåll.

Jag gör mig själv främmande inför andra människor genom att hålla så hårt på dessa former, förutsatta kategorier. Det gör inte alls folk mer lätthanterliga, som det skulle kunna motiveras med - snarare blir de fruktansvärt skrämmande. När jag under intervjuns sista del skulle sitta i ett personligt samtal med den manlige rekryteraren var jag inställd på att fjäska inför denna överordnade och okända. Men så satte jag mig, log på ett anställningsvänligt vis och väntade på hans initiativ.

Det första han säger är: "Du satsar på litteraturvetenskap sa du. Hur tycker du det är?" Och det visar sig att denne slipsman, denne kallblodige rekryterare, hade själv läst A- och B-kursen. "Det var jätteroligt." - de orden lät sorgliga att höra ifrån en tioårig Lisebergsanställd. "Fast vi var tvungna att läsa Brott och straff mellan en måndag och onsdag." Formen fick inte bara innehåll, den spräcktes nästintill av överraskning. All min inställsamhet rann av, eller snarare ryktes bort som ett döljande skynke. Det blev till och med så, att jag anförtrodde honom min framtidsnoja. "Men du sa ju att du var språkintresserad? Du kan ju bli översättare!" sa han, och jag ville inte annat än tro honom, en gast i spökhuset som slutligen avancerat till medarbetare på personalavdelningen.

När jag skulle gå och vi tog i hand, sa jag att det var trevligt att träffas. Det absolut uppriktigaste ögonblicket i hela min anställningsintervjukarriär.