Linnéa Wigforss

I detta nu befinner jag mig på en balkong och på den balkongen lyser det sol. Ganska stora mängder och dessutom av fin kvalitet. Utsikten över Östra kyrkogården är vad mina ögon allra helst sveper över. Med synen av alla dessa stenar kan jag göra vad jag vill. Just nu ger den mig löften om sällskap under den kommande fattigmanssommaren. Promenera är ju så gratis och så väldigt bättre än mycket som inte är det. Jag försäkrar att jag kan leva gott på bara steg. Speciellt om någon tar dem med mig.

Fram till att detta påbörjades läste jag, i solen, på balkongen, i Martina Lowdens Allt. Jag tycker om den, men jag skulle aldrig hävda dess kvalitet som argument utan snarare dess associationskraft. Är det just penséer man vill så är den en bra rabatt och vad jag precis behöver just nu: att identifiera sig med någon som lever mer i språket än i verkligheten och faktiskt klarar sig relativt bra. Om man nu bortser från alla psykologmöten och sömntabletter, men sådana saker väcker knappt oro nu för tiden. Mer regel än undantag kanske; tack och lov för det - jag hade inte njutit av läsningen om dagboksföraren hade krävt medlidande. Det har jag nästan inte med mig själv.