Spendera sig
Jag stod och glodde på en mängd väskor som hängde på en vägg. Jag tog ner en, hängde upp en annan, öppnade en tredje och lyfte den första igen. Och hängde dem alla tillbaka. Och tog ned en på måfå - nej, inte den, en annan. Sedan köpte jag en av dem. Kassörskan sa att hon såg hur velig jag hade varit. Jo, jag var velig, sa jag. Jag sa inte att det är väldigt svårt att köpa saker. Det hade ju verkat motsägelsefullt när jag stod där med plånbok i hand. Bredvid kassaapparaten fanns en behållare med just plånböcker. Min egen omtyckta och välanvända har spruckit och närmar sig alltså upplösning, även den. Den lila plånboken jag köpte efter att någon stal min plånbok i skolan en fredag den trettonde.
Efter att ha köpt något väl övervägt känns det som att jag erövrat ett stycke lycka enligt normala människors kriterier. Konsumtionslycka är aldrig långvarigt, men strävan efter att få känna sig normal är evig. Jag fick inte ens ångest av att gå igenom Åhléns kosmetikaavdelning. Ibland - nej ofta - är jag bortkopplad, med bara ytlig kontakt till såväl moral som miljö. Det får allting att gå lite lättare. Till priset av det svåra; vart tar det vägen med resten mig?
Efter att ha köpt något väl övervägt känns det som att jag erövrat ett stycke lycka enligt normala människors kriterier. Konsumtionslycka är aldrig långvarigt, men strävan efter att få känna sig normal är evig. Jag fick inte ens ångest av att gå igenom Åhléns kosmetikaavdelning. Ibland - nej ofta - är jag bortkopplad, med bara ytlig kontakt till såväl moral som miljö. Det får allting att gå lite lättare. Till priset av det svåra; vart tar det vägen med resten mig?
Kommentarer
Trackback