Beatles magiska känsla
Det sammanpressade innehållet i en tesil ser ut som något en dyngbagge skulle kunna rulla över himlen, som är vad som händer i den där myten, vilken exotiskt kulturs den nu påstås vara. Jag vill påminna om Bicycle Thief, bara för att det mjuka och poppiga också förtjänar ett hörn i universum. Jag fortsätter annars att nynna på You never give me your money av Beatles eftersom också de har hållit mig sällskap under denna städ-, tvätt- och skrivsöndag, oh, that magic feeling, nowhere to go, för det är så det känns att verkligen vara någonstans, att inte ha någonstans att gå. Nöjesläser också om hur Peter Englund köper böcker, bland annat Om diktkonsten av Aristoteles vilket han kommenterar med att den "har jag givetvis redan, men kunde inte låta bli". Vårkänslor får oss till att göra alla möjliga saker.
Är vi alla dyngbaggar ska vi genast se till att släppa de bajsbollar vi rullar framför oss. De är klumpar av framtid som vi går och anstränger oss för att förflytta, helt i onödan. Det är ju bara att hoppa över och krypa vidare!