Linnéa Wigforss

Jag skulle aldrig kalla en text på denna blogg för ett inlägg i debatten (var den nu försiggår). Det är dock detta lilla hörn, som ett gruskorn i förhållande till solen i sin storlek, som jag får komma med ett yttrande i den pågående generationsdiskussion som kan knytas till Gustav Fridolins nyutkomna Blåsta!. Jag upplevde tio dagar av det verkliga åttiotalet men kan lugnt påstå att jag är utrustad med decennietypiskt medvetande. Som alltså anklagas för att vara präglat av lättja, kräsenhet och höga krav. Se det trettonde avsnittet av Babel om ni vill se en fördomsfull fyrtiotalistrepresentant, till råga på allt svinrik, som påstår sig känna till den 22%-iga arbetslösheten bland unga men ändå vill få det till att den beror på att alla sitter på krogen och super. "För det är då inte vi som sitter där", säger hon, och tillägger sedan: "men måhända på någon lyxkrog." Med andra ord är hon heller inte speciellt skarpsynt angående sin egen generation heller; det är inte alla sextioplusare förunnat att käka entrecôte med en flaska vin bland tygservietter i Stockholms innerstad. Vilket inte betyder att vissa nödvändigtvis förtjänar det mer än andra.

Vi åttiotalister får inga jobb - eftersom att vi är lata. Vi kommer ingen vart i livet - eftersom våra krav är för höga. Vi hittar ingen att leva med - eftersom vi inte kan nöja oss. Plötsligt kom en generation där alla problem är individuella och ingenting är en konsekvens av samhällsstrukturer. Som om vi växte upp ur ingenting och nu ska forma detta efter en idévärld, som uppenbarligen är allvarligt infekterad av vår lättja. Men allt som kommer att drabba mig de kommande tio åren kommer inte att vara orsakat enbart av mig. Hade det varit så hade jag antagligen inte misströstat (självgodhet!) men nu finns även rädslan att det faktiskt kan bli hur som helst: arbetslöst, bostadslöst, sammanhangslöst och nyttolöst. För även om jag vill ha samhället, kanske inte det vill ha mig.