Linnéa Wigforss

Som alltid när Kobra gör ett program med geografisk förankring (och längre sändningstid) blir det en kulturorige av hög rang. Reportagen får tid att naturligt glida in i och belysa varandra. Denna gång var det den israeliska staden Tel-Avivs kultur som det gjordes stickprov på. Det var först tänkt att visas detta års första dag, men då kriget i Gaza var i full gång bestämde Kobraredaktionen att det var ett dåligt tillfälle. Innan det slutligen visades återvände de och kompletterade med de intervjuades åsikter om striderna.

Tydligen är the Bubble den benämning som fallit på Tel-Avivs lott. Namnet ska beskriva hur det vanliga, fredliga livet lyckas pågå där mer än någon annan stans i området. Kobra ställer den öppna frågan "Hur kan så mycket bra kultur komma härifrån?" och varje konstnär, författare, skådespelare, musiker och dansare och deras respektive verk för oss ett steg närmare. Stora tuggor tas, stora bitar ges. En mindre fråga hade exkluderat viktiga smaker.

Kristofer Lundström går på konstgalleri med en svensk curator bosatt i staden och frågar henne vilka ingredienser av konflikt som bakas in i konsten. Curatorn svarar att han där gör misstaget att sätta upp premisser om vad Tel-Avivs konstnärer bör befatta sig med. Hon svarar med motfrågan ifall han någonsin letar efter detsamma i svensk konst? Oftast är det de uttalat politiska och konfliktinriktade konstnärer som dock lyfts fram från Israel i omvärlden, antagligen för att det är i det enda sammanhang vi kan se dem.

Två videokonstnärer har stor effekt på mig: Guy Ben-ner och Sigalit Landau. Bådas verk försätter mig i ett tillstånd av eftertanke, mer ordlös än argumenterande; som ett slags avväpnande lugn jag som inte ger efter för angrepp, oformligt i sin ordlöshet. Guy Ben-ner har en videoinstallation som utspelas i ett kök, där han förlist på en sandplätt på golvet utrustad med enbart en palm. Det har förankring i Israels isolerade situation som politisk ö, men säger också massor om mycket annat. Siglit Landaus Deadsees storskalighet visar en människa, frusen i position och fast i ett gigantiskt nystan av vattenmeloner; de hon nuddar blöder.

I Sverige kunde vi låta oss uppröras över kriget i Gaza hur mycket vi ville. Vi har ändå en sådan distans att vi alltid kommer säkert igenom vår ilska till lugnet på andra sidan. När man bor mitt i konflikten, eller i anslutning till den, är ilskan av ett annat slag. Vi kan ställa oss oförstående - "Varför är ni inte mer arga?" som Lundström frågar i slutet - men vi måste minnas att det går inte att förhålla sig på samma sätt till någonting som är så invävt i ens liv. Vi kan demonstrera och gå hem för att fokusera på något annat, men de som går hem i Tel-Aviv kommer inte ifrån problemet.