Cirkelgång (eller kräftgång?)
Så snart jag som barn drabbades av talförmågan fick jag antagligen frågan vad jag ska bli när jag blir stor. Alla frågar ju detta. Det tas för givet att barn gillar att få formulera ett svar på frågan. Mitt svar var förhållandevis enkelt, inspirationen till det var antagligen hämtat från min närmaste omgivning; svaret var mamma. Inget jag direkt kunde föreställa mig (förhoppningsvis viste jag heller inte vid denna ringa ålder varken hur det går eller vad det innebär att bli mamma) men något jag förstod att jag så småningom skulle fixa.
Som äldre och mer medvetande (men vem vet) redigerades svaret till lärare istället. Jag minns att jag hade en vag uppfattning om att man inte bara fick vilja bli mamma, att det var otillräckligt. Det var så begränsat, det var så litet, det var så icke-transcendentalt. Och vilka vuxna utan reproduktivt syfte (dvs släktingar; släktskap förutsätter barnafödande) fanns då representerade i min omgivning? Lärarna. Jag vet inte om jag kunde föreställa mig att de också var mammor (eller pappor, hur jag nu relaterade till män). Befriande tanke förstås, att kunna vara till utan att behöva bidra med barn.
Det här var ett tag sedan. Jag har velat bli en hel del saker sedan dess. Konstigt nog verkar det dock som att jag nu söker mig tillbaka till de svar jag hade först. Då oigenomtänkta, nu förhoppningsvis med någon form av bakomliggande resonemang. Det var inte så att jag redan då visste, inget sådant larv. Det är helt enkelt bara så att allting är så jävla förutsägbart. Oifrånkomligt. Antingen har jag gått i en cirkel, eller så är det regression det är frågan om. Jag har ingen aning om vilket som vore det bättre. Jag blir ju ändå samma sak.
Som äldre och mer medvetande (men vem vet) redigerades svaret till lärare istället. Jag minns att jag hade en vag uppfattning om att man inte bara fick vilja bli mamma, att det var otillräckligt. Det var så begränsat, det var så litet, det var så icke-transcendentalt. Och vilka vuxna utan reproduktivt syfte (dvs släktingar; släktskap förutsätter barnafödande) fanns då representerade i min omgivning? Lärarna. Jag vet inte om jag kunde föreställa mig att de också var mammor (eller pappor, hur jag nu relaterade till män). Befriande tanke förstås, att kunna vara till utan att behöva bidra med barn.
Det här var ett tag sedan. Jag har velat bli en hel del saker sedan dess. Konstigt nog verkar det dock som att jag nu söker mig tillbaka till de svar jag hade först. Då oigenomtänkta, nu förhoppningsvis med någon form av bakomliggande resonemang. Det var inte så att jag redan då visste, inget sådant larv. Det är helt enkelt bara så att allting är så jävla förutsägbart. Oifrånkomligt. Antingen har jag gått i en cirkel, eller så är det regression det är frågan om. Jag har ingen aning om vilket som vore det bättre. Jag blir ju ändå samma sak.
Kommentarer
Trackback