Linnéa Wigforss

En balkonglåda med jord innehållande diverse frön. Du har investerat tid och luft. Solen har lyst, du har vattnat, men ingenting händer. Nu infaller likgiltigheten och visar sig vara så mycket mer bekväm än viljan då det kvittar vare sig du begahas eller inte. Under känslomässig lågkonjunktur är vilja en högriskaktie. Men ett litet grönt skott gör så mycket. Mot förmodan dyker ändå något upp och det är klart att du inte då ger fan. Plötsligt är allt du gör att hoppas på det bästa, vilja det mesta och investera å det grövsta.

Plötsligt kan jag urskilja en vilja. Något lite mer konkret, eller snarare något lite mindre abstrakt, som avbryter alla vapenstillestånd och i stället uppmuntrar mig till att vara den som sätter saker i rörelse. Jag kan förstå vad grejen är med att vilja saker som får folk att gå igång rejält. Samtidigt ser jag vilka krav jag ställer på mig själv genom att faktiskt anse ett framtida alternativ som bättre än något annat. Om alla alternativ icke-lockar med samma ljumna framtid behövs från min sida ingen satsning. Jag hade inte bett om att min vilja så plötsligt skulle aktiveras. Viljan är alltså en vilja, även om jag inte ville dess uppkomst. Nu när den är här är det helt enkelt bara att förhålla sig till den och det är spännande, det är nytt.