Linnéa Wigforss

Just nu känner jag mig bara så tjugohundratal. Detta av att jag nyss fick se vår enfaldiga och civilisation, utan någon som helst förmåga till långsiktigt tänkande, genom en 2400-talsmänniskas ögon. Jag och mina Star Trek-kompisar har kommit till den fjärde filmen i ordningen. Vi såg The Voyage Home med julmust till i en sprillans ny soffa. Kirk och återupplivade Spock (mer logisk än någonsin) är på väg tillbaka till jorden med trogen besättning efter att ha varit ute och busat i rymden värre än någonsin. De hindras av en gigantisk, cylinderformad, svart och flygande sten som låter konstigt och - avsiktligt eller ej - råkar med sin mystiska energi slå ut all energi på jorden. Den luktar onekligen 2001: A Space Odyssey och kan absolut ha hämtat inspiration därifrån eftersom denna gjordes år 1986. Den verkar närmast gudomlig, en förgörande kraft utanför all mänsklig kontroll - det fulländat sublima! - men Kirk, med hjälp av sin Spock (när kommer de egentligen inse att de är menade för varandra?) listar ut att denna flygande sten är ute efter ingenting mindre än: knölvalar.

Vid 2400 är dock dessa fina däggdjur totalt extinkta, uppsprättade, harpunderade och för länge sedan omvandlade till läppstift och andra preparat. Men eftersom jordens och mänsklighetens framtid står på spel - javisst, tjugofjärde århundradets varelser får sota för det vi av idag gör; det är bara logik - är det lika bra att ta ett motsols varv runt just solen. Vips är besättningen tillbaka i 80-talet där folk svär, får dialys och är punkare. Chekov frågar med sin ryska brytning var de kan hitta kärnbränsle (för resan hem) och möts med kalla handen, vilket förstås är helt i tiden. De får efter visst trixande med sig två knölvalar, varav en är gravid (det vill säga tre!), och på köpet en valforskare som inte har det allra minsta emot att följa sina studieobjekt in i en okänd framtid. De är på väg att drunkna men räddar förstås hela planteten istället. 

Den flygande tingesten som signalerade till de valtomma haven fick till slut respons, blev befruktad (ett underligt blått klot sammanstrålade med den svarta cylindern) och vände hem. Kanske var det Gud själv som kollade att människorna tog väl hand om valarna. Kanske åker den vidare till en annan planet för att leta efter myrslokar, vem vet. Jag blev i alla fall yttert berörd av budskapet: valarna står i kontakt med yttre universum och vår existens är avhängig deras. Jag höll nästan på att säga under de dokumentära avsnitten av valjakt som visades i filmen att jag tänker sluta äta val, men tack och lov har jag ju inte ens börjat. De förtjänar hur som helst bättre än att bli läppstift.