Linnéa Wigforss

Det drar ihop sig; i höst ska jag stoppa lappar i lådor under mitt första riksdagsval. Åsiktsstinn som jag är känner jag för att förankra mig och låta mig inspireras av ett politiskt parti av riksdagstyp. Att som individ uppgå i en gemenskap leder dock till olustiga känslor som beror på min rädsla för anpassning och onyansering. I mitt sökande efter tillhörighet genomläste jag Vänsterpartiets kortfattade partiprogram. Världsbilden och de följande analyserna delar jag, men det simpla och onyanserade språket, ett visionerande utan uppehåll, gör mig kritisk. Kritik må vara potenshöjande för teoretikern, men för den politiska aktivisten (inom mig) slaknar direkt. Hur ska jag kunna anpassa mig till det enkla och utåtriktade, när det finns så mycket tänkande kvar att göra?

Men att tänka en tanke löser inte problemet tanken gäller. Jag vill agera - men inte oöverlagt. Kanske är det bara att anamma den typiske aktivistens olika motton, till exempel "bättre göra något än inget", utan att tystas av försiktigheten. För jag vet ju vad jag tycker. Jag är bara rädd för hur andra påverkar mina åsikter om jag oaktat kliver in i deras gemenskap. Men jag vill ju gärna göra mer än rösta i höst. Kanske är det bara att betala in den där medlemsavgiften.