Är vi ett granskogsfolk?

När de stora lövträdens konturer markeras av fullmånssken, som just ikväll, liknar Östra kyrkogården en savann. Ödslighet och enträgenhet, mäktiga värden som är för stora för att innehas av människor, gör att platsen känns sluten och fulländad och exkluderande av allt som inte är består av sten, trä eller jord. I min uteslutna position hade jag gärna haft ett martinsonskt öga och ord att tillgå, men jag för nöja mig med att läsa honom - och faktiskt kan jag ju nästan bokstavligen inkludera mig i detta stycke poesi - i senaste Lyrikvännen med tema träd*:

Gran står tätt invid gran.
De schalar sig samman,
håller ett barrbrätte över linneornas klockor.
Lågt fladdrar gräsmottet framåt
med ohörda vingslag.
Här viskar skogen i Norden
sin minsta visa.


                                   ur Harry Martinsons Tuvor (1973)

*Uppmärksammades i GP 090510 av Mikael van Reis, denne oumbärlige man.


Kommentarer

Kommentera som fan, s'il vous plaît:

Namn:
Kom ihåg vem jag är

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback