Linnéa Wigforss

På en begagnad barnvagn går ca femton sprillans nya. Detta grundar jag på de observationer jag gjort i Göteborg under en tid. Lyxåken intar var och varannan gata medan de med några år på nacken lyser med sin frånvaro. På framsidan till Metro (090515) syns en tjock och glad Camilla Läckberg, känd för att medvetet fortsätta skriva dåliga böcker eftersom det ger henne sådana saftiga inkomster, och under henne rubrikerna "Läckberg tar täten i het gravidtrend" och "Nya produkter lanseras".

Kanske är det dags för mig att börja ifrågasätta min teori om att barnvagnar faktiskt håller för fler barn än ett. Tydligen kan de inte göra det, för varför skulle alla då skaffa en ny? Vad jag vet kostar de uppåt åtta-tio tusen. Eftersom det inte är bilar det handlar om är det ju inte rimligt att det är förbättrad säkerhet som skiljer årgångarna åt. Ungarna klarar sig finfint i nittotalets vagnar som förstås saknar dagens komprimerade design, men å andra sidan: spädbarnen bryr sig inte.

När det kommer barn får vi en ursäkt  till att öka vår konsumtion. Dessutom öppnas nya konsumtionsvägar när vi plötsligt behöver saker vi aldrig behövt förut. Blöjor, barnmat, vagn och sparkdräkt inskaffas givetvis för barnets bästa - men när passerar vi gränsen för vad som köps för barnets skull och vad som köps för vår skull? För som sagt, spädbarnen bryr sig inte. Det är inget annat än vanligt grupptryck som får föräldrar att köpa nya barnvagnar, söta prylar och följa gravidtrender med Läckberg i spetsen. I bakgrunden skymtar jag ett dåligt samvete. Vi vet nog inte riktigt hur vi ska vara bra föräldrar, så vi litar istället på att vi kan köpa oss till det. Det handlar inte längre om att kunna försörja din unge utan att passa in i mallen som köpstark förälder. Med den dyra barnvagnen som amulett är du säker i föräldrakollektivet.