Linnéa Wigforss

Jag går förbi en tjej och kille i min ålder som är upptagna med en skateboard. Genast tar jag för givet att de förutom en vänskapsrelation även har en kärleksrelation, en maktrelation. Jag hinner se så mycket att jag förstår att han är i färd med att lära henne åka skateboard, eller snarare att stå på en skateboard. Om jag i enlighet med mina gissningar antar att hon är i min ålder undrar jag varför, om nu intresse finns, hon inte redan kan åka skateboard. Jag vill faktiskt påstå att det är själva undervisningen hon är ute efter och inte skateförmågan. Njuter hon av hur han introducerar henne i hans intressen, behöver hon det rentav för att kunna ty sig till honom? Frågan är om vi hittar samma benägenhet hos honom, han som antagligen kan åka skateboard sedan år tillbaka. Vad vill han lära sig av henne? Hur kan han inkluderas, i sin osäkerhet ledas av henne till okända upplevelser? Hur man ordnar tebjudning för sina gosedjur, hur man skvallrar på telefon i timmar, hur man målar naglar, hur man applicerar mascara? Nej, självklart är en rullad meter en meter av framgång, en gnutta undervisning en tums introduktion i den andres sfär. Inte för det egna avancemanget utan för den ympning det innebär att anpassa sig till den andra.