Fräls oss ifrån kärleken
"Medelklassfadern är alligatorn i glasburen, som vi kastar slantar på för att få den att reagera."
För några år sedan såg och hänfördes jag av Suzanne Brøgger på Bokmässan. Detta var katalysatorn som gjorde att jag till slut försökte mig på den i min närhet länge omtalade Crème fraiche - som inte alls föll mig i smaken. Den fick mig bara att känna mig konservativ - en helt oavsedd effekt - och provocerad av dess brist på moral slutade jag att läsa efter en tredjedel. Fräls oss ifrån kärleken fångade mig däremot från första stund; jag är mycket tacksam att det var just den jag överraskat hittade i brevlådan förra veckan, skickad från en annan läsande vän.
Brøggers insikter känns mer moderna än de åsikter som tillhör vårt samhälle idag, men först och främst är det hennes stil som tilltalar mig. Den är helt och hållet osentimental, vilket känns väldigt befriande. Den feministiska diskurs som idag kan upplevas som uttjatad formulerar hon med en skärpa som åstadkommes av ett oerhört intellektuellt självförtroende. Jag kan ärligt talat inte fatta varför inte feminister som är aktiva idag citerar Brøgger rakt av. Det är ingen idé att tro sig själv om att kunna formulera problemen bättre - på så sätt har dessa drygt fyrtio år som gått sedan bokens publicering inte fört oss någonstans.
Proustsommar
Att läsa band ett och två hur den oändliga litterära skapelsen På spaning efter den tid som flytt har tagit har tagit mig hela sommaren. Sedan sköljde jag ned Swanns värld och I skuggan av unga flickor i blom med Nattens inre av Léonora Miano, en roman som utspelar sig i ett fiktivt afrikanskt land där befolkningen i en hel by under dödshot åt upp ett föräldralöst barn. Jag ångrar detta. Först tänkte jag att det var ett bra val att läsa något helt annat, men detta visade sig vara ett dåligt helt annat. Förvisso längtar jag ändå inte tillbaka till Prousts förfinade långsamhet riktigt än, men kontrasten hjälpte mig att återigen se det fina i ändlösa metaforer och sjuklig översinnlighet.Berättarjaget i romanserien (den brukar också kallas "svit", antagligen för att det låter så förnämt) är en helt och hållet estetisk själ och kan bara uppskatta något som är vackert för att det är just vackert. Till en början hänfördes jag av hans känselspröt som verkar löpa direkt in i hans utsökta formuleringsförmåga, men efter några hundra sidor hade jag blivit härdad. Eftersom jag själv är långt ifrån lika förfinad och mottaglig inför de minsta små intryck hade vissa utläggningar ingen chans att nå ända fram. När dock en perfekt metafor, en liknelse av det slag som förklarar fenomenet bättre än fenomenet självt, dök upp - och det har de gjort med jämna mellanrum - var jag alltid lika tacksam. Det finns meningar i dessa böcker som verkligen förtjänar att citeras.
Att en av västvärldens mest kanoniserade böcker skulle kretsa så mycket kring kärlek, det hade jag faktiskt inte trott. Kärleksromaner har väl inte vidare mycket till status? Om det nu är kärlek till en person det faktiskt handlar om, det är troligare att det snarare är en kärlek till kärlekens estetik. Prousts berättarjag har full koll på känslornas ekonomi och vet hur man lägger upp en strategi för att sakta närma sig föremålet för hans tillgivenhet. Ganska ofta förvirras han av minnen och fantasier; berättarjaget, och vi genom honom, upplever verkligheten aldrig som komplett i sin tid-rumsliga samtidighet. Det som har varit är närvarande - det som har varit är nästan mer närvarande, eftersom det är vad romanen handlar om. Läsaren har bara berättarjagets tidsuppfattning att lita till eftersom han aldrig ses utifrån, inte ens tilldelas ett namn. Pojken, och i andra delen den unge mannen, har monopol på att beskriva de personer som kommer i ens väg, och missbrukar inte sin ställning. För nog skrattar jag ibland av Marcel Prousts otroliga romanfigurer och deras nycker - antagligen är det detta som så småningom kommer att locka mig till att läsa mer. Nästa sommar kanske.
Hjortronlandet
Denna gång var det Sara Lidmans Hjortronlandet - en sådan bok! På en plats, den fattiga och eländiga Ön, bildades ett universum. När texten flöt mellan olika perspektiv väcktes mångahanda känslor. Sällan har jag upplevt romanfigurer som förmedlar så oerhört mycket, och det på västerbottnisk dialekt som till en början var lite svårläst. Alla litterära grepp som Lidman tagit sig för känns dock befogade. Jag har nog faktiskt inte blivit så fascinerad förr, över hur en berättare kan lyckas filtrera orden genom så många olika människor. Den fattiga torparmiljön visade sig vara en scen som kan göra de största frågorna rättvisa.
Och Claudette, eller Klaudätte som hennes mor till piga ville döpa henne till. Kladdan kallades hon av alla härdade busbarn som tog henne för hur hon såg ut men inte hur hon var. Hon kände sig osams med sig själv, att hur hon verkade inte alls gick ihop med den hon var. Men hur skulle hon lyckas lämna Ön? Och kunde hon bli sams? När Claudette i biosalongen får se en fransk namne inser hon att det egentligen är ett vackert namn, när öarna inte uttalar det. Där börjar hennes väg att bli sams, och min undran över vart Ön och dess invånare tar vägen när berättelsen till synes är slut. Kanske till Sara Lidmans andra böcker?
En tänkande människa förtvivlar aldrig
Efter hand måste den dock ha överlistat mig med sina knep, för det är så det känns. Den vann mitt intresse med sina fantastiskt cyniska dialoger och sina romanfigurers hetsiga galenskap. Bara för August Strindbergs personberskrivningar bör han bli ihågkommen, och jag förstår att en författare som inte skyr att betona det mest groteska hos människor slutligen hamnar i Berlin. Att jag inte gav upp läsningen - vilken tur! Men det har hänt förut, att litterärt hat slagit över i läspassion.
Röda rummet handlar om att självvalt eller oavsiktligt ställas utanför samhällsgemenskapen, om att leta efter det unika hos sig själv och om att vägra. Temat som berör mig mest är konstens, det onyttigas, betydelse för den lilla ensamma människan. Romanens yttersta del är när Olle Montanus, en hopplös stackare med konstnärsambitioner som inte passar in någonstans, efterlämnar ett självmordsbrev där han förklarar den totala förnedringen i att bara vara vanlig och att ändå vilja skapa stor konst. Han lämnar efter sig 400 kubikfot luft om dagen och säger att "en tänkande människa förtvivlar aldrig". Med detta blev Röda rummet universell. På spårvagnen satt jag, ödmjukad med tårar i ögonen.
Den inbjudna
Den absoluta majoriteten av Den inbjudna utgörs av dialog, och tyvärr en ganska stel och fantasilös sådan. Den utgörs av banaliteter men också av filosofiska diskussioner. Allt känns på något vis ändå lika inför mig som läsare; till sin helhet har romanen en jämn, till och med enahanda dramaturgi. Dialogerna talar inte om vilka romanfigurerna är, de verkar mest finnas för att visa hur de gör sig till inför varandra. Om det är vad de Beauvoir åsyftar med det greppet får det dessvärre negativa konsekvenser. Gestalterna känns som stereotyper, visserligen ganska otypiska, men likväl fasligt konsekventa i sin fiktiva konstitution. Främst får vi följa Francoise medvetande, men i stället för att ge det utrymme att visa sig självt följer det snarare en osynlig punktlista för att uppfylla de Beauvoirs syfte. Karaktärerna fyller på förhand bestämda funktioner, bortom dessa får de aldrig röra sig. Bakom dem finns inga inre rum.
De få dialogbefriade passager som finns är det mest intressanta, och romanens femtio sista sidor är de bästa. Den raka dramaturgin rubbas något av att Pierre ger sig ut i kriget; innan han åker gestaltas hans sista tid med Francoise och en ganska vemodig känsla av avsked och osäkerhet frammanas. Vad jag saknar i den här romanen är det som är som mest framträdande i Det andra könet. Även om det är prosa med olika syften hade jag velat se de Beauvoirs förvånansvärt exakta sammanfattningar av erfarenheter, de som lyfter fram både minnen och känslor och gör de verkligare än vid själva tillfället de upplevdes. Hennes engagemang och fördjupning blandas där med distans - i Den inbjudna var författaren blind för gestaltningen, kanske på grund av att hon bara hade sitt syfte för ögonen.
Halvvägs
Lagom till mina kursstarter, vilket innebär en flodvåg av litteratur, är jag helt inne i en romansvit från tidigt nittonhundratal. Nej, det är inte Marcel Proust, honom fortsätter jag att skjuta på framtiden, utan svenska Agnes von Krusenstjerna och hennes romaner om fröknarna von Pahlen. En vän var så vänlig att låna mig den första, sedan behövde han inte göra mer. Ganska snart blev jag fast, av det äldre språkbruket med alla sina 'gingo', 'finge' och 'icke', men framför allt av det flytande perspektivet med gehör för känslor med kvinnlig avsändare. Fantastiskt sinnligt skildras förälskelsers och vänskapers upp- och nedgångar, men in action känner man knappt igen hjältinnorna bakom de vackert formulerade tankarna. I närheten av en man förlorar de sin personlighet och blir kvinnan i sin generalitet. Detta är ändå något önskansvärt för de två centralfigurerna, ungmön Petra von Pahlen och hennes protegé och föräldralösa brorsdotter Angela. Var för sig söker och längtar de kärleken, förvirrande nog ofta till samme man. Vad som ökar spänningen ytterligare är att många tycker om att se dem som systrar, och nog finns en outtalad konkurrens mellan den äldre och yngre skönheten.
Inget mer Finistère
Det går att irritera sig på hemlighetsmakeriet, men samtidigt beundrar jag hennes tilltro till läsaren. Boken ändrar nämligen skepnad i skenet av de olika saker som skulle kunna vara orsaken till hennes flytt. Den bör inte, precis som Priset på vatten i Finistère, läsas som en dagbok. Den har en egen logik som inte behöver verklighetsförankras för att det ska gå ihop. "Den som vill mig väl ställer inga frågor" - bokens uppmaning separerar textens Bodil Malmsten med författaren Bodil Malmsten. Att hon använder sig själv som litterär figur är intressant. Fiktionens gränser är mycket otydliga och det är just så hon vill ha det. Utgivet av henne finns ju även hennes blogg i bokformat. Där har man även kunnat följa slutarbetet med denna sista bok från Finistère, vilket skapar ytterligare en spegelyta i hennes textuella rum. Hennes medvetenhet om detta tar dock stundtals över. Det Bodil-jag hon skapat verkar ha förlorat något av sin reflektion mot en jargong. I stället för att spegla sig i sitt skrivande ser hon en mer stelnande bild och kanske är det just därför hon var tvungen att flytta ifrån sitt Finistère. För kan det eviga paradiset egentligen existera?
Det andra könet
Jag vill börja med att dementera att Beauvoir skulle sakna humor. Hennes humor tjänar dock inte till att underhålla, utan att handskas med det fasansfulla i att mäktiga män under alla tider sagt och tillåtits säga rent bisarra saker om kvinnor. Mycket stiligt skickar hon vid ett tillfälle en ordentlig gliring till en samtida kritiker som tror att han - bara för att han är man - gör sig förtjänt av stora mäns uppmärksamhet, emedan ingen skulle vilja lyssna eller tala till en kvinna, och det vilken som helst av dem. Som man ser han sig jämlik de mäktigaste av hans kategori, medan hälften av mänskligheten, det vill säga den utan snopp, aldrig kan häva sig till sådana höjder.
Med pricksäkert intellekt och knivskarp formuleringsförmåga har Beauvoir skapat ett verk som för mig fungerar som en nyritad karta över en värld jag är delaktig i men tyvärr ofta inte förstår. Denna första del, Fakta och myter, visar tydligt hur de manliga värdena, de värden som tillhörde de med befogenheter i samhället, blivit absoluta. Att det går att tala om det ena könet som det andra beror på något högst mänskligt som någonstans gick fel. Som subjekt, eller helt enkelt som person med förmåga att uppfatta världen, delar man alltid in i vi och de, första och andra, jag och allt annat. Vanligtvis är
inte detta ett problem, eftersom alla jag tänker på som en annan, tänker på mig som en annan på ett ömsesidigt och omvänt sätt. Mellan uppdelningarna man och kvinna råder inte denna ömsesidighet. I stället har det manliga perspektivet blivit det normativa; även kvinnan ser sig som den andra i förhållande till sig själv. Det är för att vidare förklara hur det blivit så här som jag skulle behöva citera åtskilliga stycken. Ni får väl helt enkelt läsa det i stället.Kanske går aldrig denna vidriga snedvridning, denna kastindelning av alla världens människor, att helt och hållet förstå. Det är dock ingen som helst ursäkt för att inte försöka; vår närmaste historia visar att det blivit bättre och därför kan det även fortsätta så. Det andra könet är mig en stor lindring eftersom den uppmärksammar problemet och behandlar det med det allvar ett problem som gäller alla människor genom alla tider kräver. Nu till resten!
Bernhard nästa?
I SvD:s Under strecket från den fjärde juli hittar jag fog för min svindel. Däremot kan jag inte försvara att jag inte besegrade min rädsla och därför gick miste om en litterär upplevelse. Thomas Bernard ansåg ord och verklighet som oförenliga, men att det var just detta omöjliga motstånd som fick honom att skriva. Resultaten av den kampen förtjänar allt ytterligare en läsare: jag.
Litterärt nedslagen
För det första tror jag inte att vi har samma syn på existensen, Cartarescu och jag. Jag ser inte kött och insekter och kön överallt. För det andra vill jag inte uppmuntra obegripligheter. Jag må hata övertydlighet, men tydlighet har jag aldrig sagt något ont om. Varje mening måste inte innehålla en metafor om antingen kött, insekter eller kön. Och luften är inte geléartad, precis som så mycket annat. En del fantastiska frågeställningar stiger till ytan, om hur det egentligen är möjligt att vi existerar, och på vilket sätt vi nu gör det - om vi gör det. Men gestaltningen av detta är så invecklad och äcklande - faktiskt, ursäkta att jag är plump - att boken tappar mig på vägen gång på gång. På slutet anar jag något sorts syfte med hela detta bygge av inneslutande värlar: Cartarescu verkar vilja litterärt åtgärda det faktum att vi i födelseögonblicket förfrämligades inför vår existens grundvillkor. Jag tror att han tycker att det är omöjligt att det inte är en paradox att vi ändå kan leva. Men vad vet jag?
Det råkar vara så att jag klandrar mig själv för att jag inte kan uppskatta den här boken. Den var mig övermäktig och jag har svårt att lita på min kritik. Det krävs egentligen mer förståelse för att jag ska kunna se helheten av detta detaljmyller. Jag har fått följa med in i kroppar, in i organ jag knappt visste fanns, med en kuslig känsla av att överlistas, att det är min egen kropp som hemsöks. Nu är det dock över, men min förhållandevis trygga föreställning om läsande har ruckats.
Lolita och anti-Lolita
I Vladimir Nabokovs roman är utan tvekan Lolita den märkligaste romanfiguren. Omsträndigheterna gör det lätt att som läsare se henne enbart som offer och oskyldigt barn, men i längden visar det sig ohållbart. Vi får aldrig se situationen ur hennes synvinkel, varför hon ändå väljer - kanske inte till hundra procent självmant, men heller inte under tvång - att leva i ett sexuellt förhållande med Humbert Humbert, berättarjaget och mannen som gifte sig med hennes mor för att egentligen komma åt dottern. "Anti-Lolita" referar tydligt till berättarjaget i Emily Tanimuras roman. Det är en flicka i högstadieålder som drömmer om att bli äldre och därmed friare för att kunna lämna den stad hon redan upplever sig färdig med. Som ett heterogent inslag i denna tristess tar hon initiativ till ett förhållande med en femtioårig man. Motivet är alltså detsamma som i Lolita: en man och ett barn (närmare bestämt vad vi normalt kallar en flicka) är i ett förhållande motsvarigt det mellan en kvinna och en man. Detta har romanerna gemensamt, men enligt förlagets etikett skulle de när det kommer till flickan, vara varandras motsatser.
Om man läser Lolita grundligt och försvarar sig, förfäras och äcklas är det möjligt att hålla med Gallimard. Aldrig har det dock varit särskilt givande att läsa en bok i försvarsposition. Jag håller nämligen inte alls med; berättarjaget i La tentation de l'après och Lolita i Nabokovs roman är inte varandras motsatser. Det är inte fallet att den ena gör det frivilligt, den andra motvilligt, den ena i experimentlusta, den andra i destruktivitet. Eftersom de båda utmanar moralprinciper vi många delar är det lätt hänt att förenkla karaktären bakom dessa handlingar. Vi missförstår dessa unga personer av kvinnligt kön när vi tror att det finns en tydlig gräns som måste passeras för att vinna sin sexualitet och att sedan styra den utifrån sin egen vilja. Skiftet från barndom till att bli vuxen går inte över en natt.
Jag skulle kunna gå djupare och djupare i denna analys, eftersom jag vill ställa mig bakom dessa romanfigurer och mänskliggöra dem genom att påvisa deras val och reflektioner. Det handlar inte om att lägga sin moral åt sidan utan istället tillåta sig att läsa utan att döma. Allting förändras när vi inte direkt kategoriserar och särskiljer offer och förövare utan ser att dessa roller axlas omväxlande emellan människor. Ingenting sätter maktförhållanden i gungning så som ömhet och kärlek, vilket jag ser spår av i båda dessa romaner, kanske bara på andra sätt än vi är vana vid. Så läs, och döm inte så fort.Självmedvetenheten ett koppel
Berättaren kommer aldrig någonsin i från medvetenheten om sitt eget skrivande. Denna process är mycket intressant att skåda, med alla sina konstiga drag. Vid ett tillfälle går han för att hämta en slant som sedan ska avgöra berättelsens fortsättning: krona för en redogörelse av hans morgonrutiner, klave för hans kärleksliv. An unfortunate woman är som verkligheten själv: linjär, oplanerad, nyckfull och om man så vill - poänglös. Vi får aldrig släppas lösa i fiktionen, i den världsoberoende idén. Fantasier är ett stort inslag under dessa hundratio sidor, men de klipper inte heller kopplet mellan verkligheten och boken. Så fantastisk som den stundtals är, denna bok, hoppas jag att den inte är toppen av ett isberg byggt av frustration över att inte kunna lämna verkligheten för fiktionen helt och hållet. En frustration över att vi måste förhålla sig till livets verklighet hur många böcker vi än läser.
Brautigan realiserar fantasins utopier
Snedfördelad sommarplan
Poesi ska läsas i alla lediga stunder; i de upptagna förkovrar jag mig i en dinosauriebok antagligen tung som ett forntida bältdjur, min kurslitteratur till en distanskurs på 7,5 hp, parallellt så långt jag förmår i På spaning efter den tid som flytt - precis som Simone de Beauvoirs biografier vägrar jag att försöka läsa dem på franska och missa hälften - och när vi ändå är inne på det franska området kanske äntligen också De välvilliga av Jonathan Littell, den där otrevliga boken som försätter läsaren bakom ondskans kontrollbord, sedan en omläsning av Jack Kerouacs Big Sur bara för att förstå att allt är kaos och det är okej, det är vackert, och till vilket vi lika gärna kan lägga till något av Torbjörn Säfve, säg den där boken om Lasse Lucidor och om, jag säger bara om, jag hittar en Doktor Zjivago som inte är tvåspaltig och nedklottrad med blyerts ska jag allt hedra Boris Pasternaks minne, men först ska jag som alla andra ge mig möjlighet att älska Cărtărescu.
= en kvinnlig och sex manliga författare
(dinosaurieboksförfattaren och poeterna exkluderade, jag har dock mina gissningar)
Felfri trots sina brister
Jag saknar alltid Jane Austens romaner mer än andra efter att jag har läst ut dem. Det kan inte vara annat än ett tecken på att romanfigurerna kommer mig närmare. Med tanke på hennes metod skicklighet är det inte alls konstigt; de beskrivs inte indirekt för läsaren som i stället exponeras för dem utan fiktionens filter. Replikerna målar upp deras olika personligheter och avslöjar osmickrande drag, ibland med en sarkastisk kommentar från en annars diskret berättarröst. Genom samtal efter samtal känner jag mig som en närvarande observatör - detta kan mycket väl vara det orsaken till tomheten efter sista sidans sista ord.
Emma vill jag kalla en utvecklingsroman, med betydelsen av 'utveckling' som känslomässig mognad. Bokens hjältinna Emma Woodhouse har alla tänkbara kvaliteter men, får vi till en början veta, har egentligen aldrig upplevt en enda motgång. Hennes mors död bekom henne inte så mycket då hon tydligen blivit tillräckligt älskad från annat håll. På Hartfield bor hon ensam med en gammal skröplig far efter att hennes guvernant och närmsta vän befodrats till en mans hustru på senare år. Fadern är som en personifikation av förändringsfientlighet och konservering. Antagligen är det under hans passiva influens som Emma själv inte verkar vidare sugen på att hänge sig åt livet. Intellektuellt är hon överlägsen de flesta i hennes närhet, men i stället för att själv känna ägnar hon sig åt äktenskapliga krigsstrategier å andras vägnar.
Moraliskt går hennes prestigeartade lek med andras känslor och förutsättningar att ifrågasätta. En person gör detta, den enda som verkar vara henne intellektuellt motsvarig. Låt mig introducera mr Knightley, hennes svågers storebror. Hans slutliga funktion i berättelsen anas i de första repliker som utbyts honom och Emma emellan. Detta är inte alls simpelt och förutsägbart utan medvetet från Austens sida och tekniken känns igen från Stolthet och fördom (vilken delar många fler drag med Emma än bara detta). På så sätt ökar suggestiv spänningen mellan Knightley och den ännu ovetandes Emma inför den invigda läsaren, som om det vore en hemlighet mellan denne och författaren.
Äktenskapet är förstås det centrala och dess makt förstärks utav Emmas protester mot att någonsin gifta sig. Det är underförstått att den som lyckas locka henne ur denna dumhet även kommer att vinna hennes hjärta för all framtid. Mycket riktigt är det hennes uppfostrare, hennes enda kritiker och den enda som egentligen förstår henne, som får motta odelad kärlek. Mr Knightley lär Emma ödmjukhet. Indirekt leder hans respektingivande effekt på henne till självrannsakan. Denna ödmjukhet är också vad som slutligen gör att Emma hittar fram till de starka känslor hon inte visste att hon hade. Hon blir alltså knuten till Knightley både genom att älska honom och genom att ha lärt sig älska av honom. Här finner vi det äktenskapliga idealet i Austens romanvärld. Det kvinnliga idealet hittar vi nog i Knightleys ord i anslutning till romanens upplösning, när han säger att Emma är "felfri trots sina brister". Ett varaktigt och sant äktenskap bygger alltså på att älska den intellektuellt likställda andra personen fullt ut, men ändå kunna se alla hans/hennes personlighetsdrag i fullt ljus. Troligen lever de lyckliga i alla sina dagar, mr och mrs Knightley, i denna värld där skilsmässor aldrig förekommer.
Platspoesi
Årets första nummer av Lyrikvännen har tema Helsingfors. Den begränsar sig alltså till en enda plats på jorden, en plats läsaren antingen besökt eller inte. Jag har inte besökt Helsingfors, vilket gör stället helt och hållet främmande. Som sammanhållande länk i en tidskrift känns den därför diffus, kanske till och med exkluderande. Men nej, jag borde ha vetat vid det här laget, vad som händer när man börjar bläddra i denna poesirektangel. Helsingfors kunde inte ha blivit bättre beskrivet i ett flersidigt reserepotage. Nog för att jag inte är en storläsare av sådana, men jag är heller inte en storläsare av poesi (än, men det ökar gradvis). Det spelar alltså ingen roll att jag inte besökt Helsingfors.
Poesin kan faktiskt behöva en anknytning i rummet ibland, eftersom den så ofta påstås vara tidlös. Den kan utgöra ett bakgrundssorl att låta föreställningarna vila mot. Allt eftersom framträder sedan detaljerna; alla med ett medvetande som inbegriper begrepp som hus, hem, stad, människor, kyla och värme kan därför anknyta till platsen Helsingfors som till vilken annan plats som helst. Poesin är ju ett potentiellt allinfattande språk - i Lyrikvännen kommer det alltid till sin rätt.
Allt
Jag vet inte om det är samma sak att tycka om att läsa en bok som att tycka att den är bra. Eftersom jag ändå inte orkar definiera bra får funderingen kvarstå. Den framkallades av Martina Lowdens Allt, vilken framkallade en oväntad uppslukande läsning. Något så språkmaterialistiskt har jag aldrig tillägnat mig eller ens sett, än mindre reagerat på. Denna bok, antagligen i kombination med våren, har utlöst en läsperiod.
På soligt gräs utanför Humanisten antecknade jag en sida om Allt, i ett enda svep, för att nu upptäcka att det bara är de efterklingande frågorna som är något att ha. Jag svamlar om vad dagboksskrivande egentligen innebär och vad det kan bli utav det förutom en konstruktion av ett jag. Lowdens sätt att lägga sitt fiktiva jag på språkets nivå, enligt och mot dess regler, gör att hon delvis lyckas undvika konstruktionen. Åtminstone har den en helt annan skepnad än andra autofiktiva skildringar av idag. Bokens tema är i sin form och sitt innehåll språk; varken fiktion eller verklighet utan språk. Mina anteckningar utmynnade i: "I vems och vilket syfte använder vi egentligen språket? För vår egen skull, som en ficklampa riktad mot det inre, eller bara i anpassningssyfte, som ett socialt verktyg? Jag menar att det ena inte behöver utesluta de andra, att de tvärtom är nödvändiga båda två. Språket kanske är verktyget för att sammanblanda både fiktion med verklighet och självet med omvärlden. Detta trodde jag inte om språkmateralistisk litteratur, att där fanns så mycket att hämta."
Respekt ska hon ha, Lowden. Respekt för att hennes vaghet gör att ingen kan bestiga hennes text, analysera den från ett ovanperspektiv och peka på innebörder och samband. Den är helt enkelt bara en enda lång räcka av språk, komponerad enligt författarens hemliga, personliga, magiska logik.
Frihet i kroppsform
I avhandlingen Fria själar synas något så udda som texter av Locke, Mill och Benedictsson i samma svep. Syftet att alla texter ska behandlas på samma nivå förhöjer litteraturanalysen av Benedictssons roman Pengar och Stora boken till att direkt gestalta praxis, att verkligen säga något om vårt bristfälliga utövande av liv i kombination med ideologi. Denna bristfällighet är verkligen inte reserverad enbart författaren; allt som Björk skriver kan jag - efter att hon medvetandegjort allt åt mig - tillämpa på mina erfarenheter. Avhandlingen gör också något ovanligt för en teoretisk text; den omformar mina uppfattningar på ett medvetet plan. I takt med avverkningen av kapitlena om Benedictsson förstod jag att jag inte kan fly från de begrepp som appliceras på mig. Jag kan dock något bättre: stanna kvar i dem, men vidga dem. Erkänna kroppen, den så kallat begränsande, men därmed vara den och i och med detta vara fri inom den. Mer frihet än så kan ingen av oss begära utan att det blir illusoriskt.Jag anser inte att man behöver dela Björks ställningstaganden för att förstå tesen om hur ideologier ofta är fiktioner av verkligheten och att vår strävan efter dem därför leder till ett missförstånd av vår existens. Här citerar hon sin favoritteoretiker, den brittiske litteraturvetaren Terry Eagleton: " Att studera ideologi är bland annat att undersöka de sätt genom vilka människor kommer att investera i sin egen olycka." Vill vi förstå oss själva som de relationella och beroende, älskade och behövda, varelser vi är bör vi som Björk kunna ta det basala och det metafysiska i samma grepp.
Försoning i pocketformat*
Jag läste eller snarare kastades igenom - det krävdes bara ett par spårvagnsrutter för att alla ord att vara förbi - Shakespeares sista pjäs, Stormen. Med den avrundas hans författarskap, oavsiktligen eller ej. Vi har inte mer Shakespeare. Inte för att det egentligen skulle vara ett problem, nu när vi inte kan äta oss mätta ens på det vi har. Stormen avviker. Stormen lämnar oss i melankoli och inte i tydliga mörka eller ljusa efterklanger. Osäkerheten markerar en medvetenhet om den begränsade tiden. Prospero, kung av sin ö, en förvisad hertig av Milano i öde exil, inser sin litenhet då han avsäger sig sin trollkonst och låter det oifrånkomliga omfamna honom. Försoning är ett svårt ord, men det definieras på två sätt i denna pjäs: försoningen både med ens historia och framtid.Författaren till detta verk är den gestalt som diskret lämnar ett sällskap just då detta skrattar som bäst och mest uppsluppet åt hans skämt. Han är medveten om hans närvaros fortsätta inverkan, men behöver inte längre vara där för att se. Och nej, Shakespeare behöver inte stryka omkring här i tvåtusentalet för att kontrollera - hans publik kommer frivilligt.
*Den som inte upptäckt Ordfronts pocketserie av W.S:s populäraste pjäser bör göra det nu; den mest lättillgängliga biten litteraturhistoria som finns idag.
Torr som en hirsbulle
Regnmakarens barn av Aniceti Kitereza var allt en prövning. "Dokumentärroman" säger baksidan - snarare vill jag kalla den en förteckning, eller ännu hellre en inventering. Det som till en början var lugn och sval distans övergick i ett fanatiskt beskrivande av varenda detalj i romanfigurernas vardagslunk. Vad som inventeras är alltså seder och bruk hos en mängd bönder under förkolonial tid inom dagens Tanzanias gränser. Romanen följer det barnlösa paret Myombekere och Bukonoga, men någon hemort för berättelsen bland olika avstickare blir de ändå inte. Romanens första tredjedel blir också den mest läsvärda, då vi faktiskt skönjer känslor hos Myombekere. Hans hustru återtas av hennes föräldrar på grund av hur hans släktingar behandlat henne på grund av de två barn hon misslyckat att leverera helskinnade till världen. De fåtaliga känslouttrycken blir desto tyngre av att deras saklighet; att få veta att Myombekere saknade sin hustru mycket eftersom han älskade henne, lämnade mig inte oberörd. Men därför blev jag också medveten om den brist resten av romanen led på gestaltning av något annat än väder, sådd, ritualer och öldrickande. Utan minsta utlåtande eller reflektion från vårt pars sida engagerade inte deras envetna strävan att få barn. I stället blev jag trött på att gång på gång behöva följa med till botgöraren för att hämta nya mediciner.
Romanfigurerna är just inte mer än pelare som levnadsskildrandet av detta kerewe-folk ska vila på. Intrig behövs tydligen inte då jag antar att det skulle överrösta all information. Jag kan se värdet i att Kitereza försöker att konservera bland annat den muntliga tradition som tydligt syns i all dialog, men när vi får en utförlig beskrivning av vad alla årets månader heter och allt vad de innebär förstår jag att boken bara erbjuder mig fakta, men ingen förståelse. Berättarens utströdda kommentarer och korta direktiv till läsaren understryker i det här fallet bara känslan av rekonstruktion och distans. Stämning uppstår inte; det inre läsrummet låter sig inte ombonas. Kanske är detta utlåtande ett bevis på mitt bristande inkännande för en annorlunda berättartradition, men låt så vara. En berättelse lika torr som de hirsbullar som evinnerligen tillagas i den kan helt enkelt inte vinna större uppskattning än så här.