Linnéa Wigforss

Jag läste eller snarare kastades igenom - det krävdes bara ett par spårvagnsrutter för att alla ord att vara förbi - Shakespeares sista pjäs, Stormen. Med den avrundas hans författarskap, oavsiktligen eller ej. Vi har inte mer Shakespeare. Inte för att det egentligen skulle vara ett problem, nu när vi inte kan äta oss mätta ens på det vi har. Stormen avviker. Stormen lämnar oss i melankoli och inte i tydliga mörka eller ljusa efterklanger. Osäkerheten markerar en medvetenhet om den begränsade tiden. Prospero, kung av sin ö, en förvisad hertig av Milano i öde exil, inser sin litenhet då han avsäger sig sin trollkonst och låter det oifrånkomliga omfamna honom. Försoning är ett svårt ord, men det definieras på två sätt i denna pjäs: försoningen både med ens historia och framtid.

Författaren till detta verk är den gestalt som diskret lämnar ett sällskap just då detta skrattar som bäst och mest uppsluppet åt hans skämt. Han är medveten om hans närvaros fortsätta inverkan, men behöver inte längre vara där för att se. Och nej, Shakespeare behöver inte stryka omkring här i tvåtusentalet för att kontrollera - hans publik kommer frivilligt.

*Den som inte upptäckt Ordfronts pocketserie av W.S:s populäraste pjäser bör göra det nu; den mest lättillgängliga biten litteraturhistoria som finns idag.