Linnéa Wigforss

Årets första nummer av Lyrikvännen har tema Helsingfors. Den begränsar sig alltså till en enda plats på jorden, en plats läsaren antingen besökt eller inte. Jag har inte besökt Helsingfors, vilket gör stället helt och hållet främmande. Som sammanhållande länk i en tidskrift känns den därför diffus, kanske till och med exkluderande. Men nej, jag borde ha vetat vid det här laget, vad som händer när man börjar bläddra i denna poesirektangel. Helsingfors kunde inte ha blivit bättre beskrivet i ett flersidigt reserepotage. Nog för att jag inte är en storläsare av sådana, men jag är heller inte en storläsare av poesi (än, men det ökar gradvis). Det spelar alltså ingen roll att jag inte besökt Helsingfors.
   Poesin kan faktiskt behöva en anknytning i rummet ibland, eftersom den så ofta påstås vara tidlös. Den kan utgöra ett bakgrundssorl att låta föreställningarna vila mot. Allt eftersom framträder sedan detaljerna; alla med ett medvetande som inbegriper begrepp som hus, hem, stad, människor, kyla och värme kan därför anknyta till platsen Helsingfors som till vilken annan plats som helst. Poesin är ju ett potentiellt allinfattande språk - i Lyrikvännen kommer det alltid till sin rätt.