Den inbjudna
Min önskan att läsa något skönlitterärt av Simone de Beauvoir sammanföll med att hennes första roman, L'Invitée, kom ut på svenska. Jag hann önska mig den i julklapp och hade turen att få den; eftersom jag är snål hade det annars dröjt tills den kommit ut på pocket. Den inbjudna, som den heter på svenska, skildrar ett förhållande mellan två, de intellektuella teaterpersonerna Francoise och Pierre, som med den unga och patologiska Xavière blir ett förhållande mellan tre. Den liknar en levnadssituation de Beauvoir själv ska ha befunnit sig i, men jag tänker inte nysta fram möjliga sanningar genom att jämföra. De berättelser som finns om paret Sartre-de Bauvoir är närmast mytologiska; jag låter romanen i stället att tala för sig själv.
Den absoluta majoriteten av Den inbjudna utgörs av dialog, och tyvärr en ganska stel och fantasilös sådan. Den utgörs av banaliteter men också av filosofiska diskussioner. Allt känns på något vis ändå lika inför mig som läsare; till sin helhet har romanen en jämn, till och med enahanda dramaturgi. Dialogerna talar inte om vilka romanfigurerna är, de verkar mest finnas för att visa hur de gör sig till inför varandra. Om det är vad de Beauvoir åsyftar med det greppet får det dessvärre negativa konsekvenser. Gestalterna känns som stereotyper, visserligen ganska otypiska, men likväl fasligt konsekventa i sin fiktiva konstitution. Främst får vi följa Francoise medvetande, men i stället för att ge det utrymme att visa sig självt följer det snarare en osynlig punktlista för att uppfylla de Beauvoirs syfte. Karaktärerna fyller på förhand bestämda funktioner, bortom dessa får de aldrig röra sig. Bakom dem finns inga inre rum.
De få dialogbefriade passager som finns är det mest intressanta, och romanens femtio sista sidor är de bästa. Den raka dramaturgin rubbas något av att Pierre ger sig ut i kriget; innan han åker gestaltas hans sista tid med Francoise och en ganska vemodig känsla av avsked och osäkerhet frammanas. Vad jag saknar i den här romanen är det som är som mest framträdande i Det andra könet. Även om det är prosa med olika syften hade jag velat se de Beauvoirs förvånansvärt exakta sammanfattningar av erfarenheter, de som lyfter fram både minnen och känslor och gör de verkligare än vid själva tillfället de upplevdes. Hennes engagemang och fördjupning blandas där med distans - i Den inbjudna var författaren blind för gestaltningen, kanske på grund av att hon bara hade sitt syfte för ögonen.
Den absoluta majoriteten av Den inbjudna utgörs av dialog, och tyvärr en ganska stel och fantasilös sådan. Den utgörs av banaliteter men också av filosofiska diskussioner. Allt känns på något vis ändå lika inför mig som läsare; till sin helhet har romanen en jämn, till och med enahanda dramaturgi. Dialogerna talar inte om vilka romanfigurerna är, de verkar mest finnas för att visa hur de gör sig till inför varandra. Om det är vad de Beauvoir åsyftar med det greppet får det dessvärre negativa konsekvenser. Gestalterna känns som stereotyper, visserligen ganska otypiska, men likväl fasligt konsekventa i sin fiktiva konstitution. Främst får vi följa Francoise medvetande, men i stället för att ge det utrymme att visa sig självt följer det snarare en osynlig punktlista för att uppfylla de Beauvoirs syfte. Karaktärerna fyller på förhand bestämda funktioner, bortom dessa får de aldrig röra sig. Bakom dem finns inga inre rum.
De få dialogbefriade passager som finns är det mest intressanta, och romanens femtio sista sidor är de bästa. Den raka dramaturgin rubbas något av att Pierre ger sig ut i kriget; innan han åker gestaltas hans sista tid med Francoise och en ganska vemodig känsla av avsked och osäkerhet frammanas. Vad jag saknar i den här romanen är det som är som mest framträdande i Det andra könet. Även om det är prosa med olika syften hade jag velat se de Beauvoirs förvånansvärt exakta sammanfattningar av erfarenheter, de som lyfter fram både minnen och känslor och gör de verkligare än vid själva tillfället de upplevdes. Hennes engagemang och fördjupning blandas där med distans - i Den inbjudna var författaren blind för gestaltningen, kanske på grund av att hon bara hade sitt syfte för ögonen.
Kommentarer
Trackback