Linnéa Wigforss

En mening är nog med spelrum för Peter Englund att lyckas kombinera den personligaste erfarenhet med det evigt allmängiltiga. Den här gången skildrar han på mikronivå första världskriget, den absolut värsta snedtripp den moderna världen råkat ut för. Dess omfattning liknade ingenting; tekniken hade tagit ett skutt och människorna släpades efter i en snara, oförmögna att kontrollera det eskalerande vansinnet. Vi saknar förmåga att greppa detta krig - och för den delen alla krig, rentav allt onödigt lidande. Därför hjälper Englund mycket medvetet oss att förnimma det genom lukter, syner, ljud och känsel - allt förmedlat genom rösterna från nitton personer som fick sina liv genomsyrade av kriget. Vi känner, med hjälp av en kavallerists näsa och återberättande, lukten av lik och vi hör annalkande eld, med hjälp av soldaterna i skyttegravarna i Verdun. Vi står, med en ung flickas hjälp, på perrongen i en tysk liten stad där tåg med uthungrade soldater passerar. Rädslan är allenarådande och är därför knappt märkbar, det finns inte längre en övergång mellan lugn och skräck. Genom de människoöden som Englund med varsam inlevelse skildrar når vi kriget från detta inifrånperspektiv. Där finns också en van skicklighet i textkompositionen och en stark närvaro av Englunds opretentiösa berättarröst, utan att han någonsin överröstar sina utvalda personers berättelser. Han låter dock inte bli att kommentera den omänskligt mänskliga naturen; han gör dess mörka sida konkret den och konfronterar vår vana av trygghet - den vi i dagens Sverige tror är så stabil. Medmänsklighet vävs in med hans ovilja att sätta sina värderingar åt sidan, och vad vore vi egentligen om vi låter bli att fördöma värdelöst massmördande? Inte Peter Englund i alla fall.

Redan omslaget - vilket jag gång på gång under läsningen behövt titta på, prytt med det av kriget kvarlämnade, av livet ratade, påklädda skelettet - försätter oss i krigslitteraturens välbesökta domäner. Ofta bombastisk och med glorifierande tendenser är den övriga litteraturen i genren svår att se som besläktad med Peter Englunds sätt att skildra historia. Kanske bildar han helt enkelt en egen genre, och som Torgny Lindgren tydligen sagt: han kommer att få efterföljare. Kriget är nämligen aldrig huvudperson i Stridens skönhet och sorg, även om det är förutsättningen för dess existens. Fascination inför våld och vansinne uteblir, till alla krigsfrossares besvikelse. Med den hyllande beskrivningen av krig och strategi och betraktandet av liv som siffror i statistiken, styr krigsskildringar vanligtvis in i dokusåpans fålla, åt fiktionens håll. Dessa böcker läses i underhållningssyfte. Förlåt mig, men jag skulle faktiskt skämmas om jag gjorde något dylikt. Att sitta och dregla över en tillspetsad och dramaturgiskt korrigerad berättelse vore för mig att acceptera förvrängningar av historien, förneka vad som finns att lära som ursäkt för att slippa ta itu med det för alla giltiga allvaret. Det hände för hundra år sedan. Sen hände det igen, för sjuttio år sedan. Vi behöver inte påminnas om slag, datum och generaler, vi behöver påminnas om att det var människor det gällde. Med Englunds hjälp minskas distansen, oförståndet och ignoransen. Med den empati han väcker, följer förståelsen.

Jag sover på golvet till vårt kombinerade bok-, piano- och datarum på åtta-tio kvadrat. Det första jag ser när jag vaknar är inte helt oväntat böcker då huvudet är omgivet av fyra bokhyllor. En dag vaknade jag med Ernst Wigforss' Minnen  - den var perfekt placerad för en armsträckning utan ansträngning - och hans barndomsbeskrivningar av Halmstad och miljöer där som jag själv upplevt. Klockan nio på morgonen och skillnaden mellan bok och anti-bok (vilket ungefär skulle kunna betyda verkligheten, vad nu det egentligen är) känns redan mindre distinkta.

Strax till vänster om min kudde står Gösta Berlings saga. På födelsedagen fick jag både Peter Englund och Le Clézio och från Kortedala bibliotek har jag med Camus och Sartre, men jag har selmasug. Vad som också talar emot att ge efter för detta sug är att jag hemma, i en av boktravarna (de utstötta som inte får plats i bokhyllan), har just Gösta Berlings saga, köpt för två kronor på Kvibergs marknad. Får man läsa en annan bok när man äger samma titel? Vore inte det som att äga böcker men ändå låna dem på biblioteket när man ska läsa dem? Hur har jag egentligen mage att köpa en egen Gösta Berling om jag läser min mammas? Selmasuget är därför mest en last, men jag känner på mig hur detta kommer att sluta. Imorgon när jag vaknar sträcker jag antagligen ut armen (som skriker av att behöva lämna täckesunderjorden) efter Selmas debutroman.

Igår var jag kort hos en vän och enligt rutin besiktigade jag innehållet i hemmets bokhyllor. Jag var absolut mer nyfiken än brukligt eftersom vännens mamma är professor i historia (vilket för mig garanterar en intressant hemmalitteratur) och jag tillät mig att säga "Åh!" och "Ah!" då jag hittade en del smaskiga titlar. "Men oj!" sa jag när jag hittade Sinuhe egyptiern av Mika Waltari. Den skulle jag ha kunnat läsa just nu, nämligen, men omfånget avskräckte mig. Jag hade i den stunden verkligen behövt konsultera bokens ägare men eftersom vi, gänget, var på väg ut för att fira juldagen på ett konventionellt bekymmerslöst nittonårsvis var det tydligt opassande att diskutera litteratur. Bara att jag uppsökt bokhyllan var att gå över gränsen, vi skulle ju "ha roligt". Så jag saknar fortfarande den där extra motiveringen till att läsa Waltari - jag är i behov av ett omdöme, ge mig!

Det som blev tonsättande för just den här helgen var det oplanerade biblioteksbesöket i fredags. Jag trodde att jag var väl medveten om hur glad jag blir av en halvtimmes omkringvandrande bland bokhyllor med potentiella gratisläsningar. Men tydligen hade jag glömt precis hur glad, eftersom det var länge sedan jag besökte biblioteket i annat syfte än studiesyftet. Att möta den här bokmiljön utan professionella ambitioner, att istället för att mjölka avancemang ur volymerna låta sig känna den barnsliga förtjusningen - det gör mig helt enkelt glad. Jag gillar det sätt jag gillar böcker men det är lite svårt att hålla fast vid ibland när allt jag ägnar mig åt om dagarna är att studera hur andra gillar böcker. Att se till andras syn kan förstås inspirera, men jag behöver ett meditativt bokmöte av den här sorten för att det riktigt ska kunna sjunka in och blandas med mitt eget förhållningssätt. Och som vi vet: skillnad mellan information och kunskap är att kunskapen liksom växt ihop med den som först förkovrat sig i den.

Av de sex böcker jag fick med hem är tre stycken essäsamlingar. Ja, jag hyser förkärlek till essän: den är obunden på ett så mänskligt sätt. Den har ett personligt tilltal till läsaren. Exemplariskt är hur Michel de Montaigne eller Peter Englund gör med mig. De tar mig i handen och låter mig inte bara sitta där utan istället få röra mig fritt i berättelsesfären, efter min egen nyfikenhets drivkraft - en kraft som ofta nedvärderas i mycket litteratur. Jag har börjat med Virginia Woolfs Ett eget rum och jag kan inte göra bättre saker med min tid än följa hennes tankebanor. Hon är knappt mänsklig; det är som om hennes tankegångar aldrig är invanda och konserverande utan alltid nydanande och djärvt trevande. Att få äran att följa från nivå till nivå via repstegar med förvånansvärd bärkraft är en möjlighet omöjlig att säga nej till. Jag är så tacksam att hon skrivit detta för mig att läsa. Skam över alla fantastiska tänkare som låtit bli att skriva ner saker - essän finns ju, använd den!

Imorgon ska jag på seminarium med Sveriges intellektuella huvudpar Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl. (Undrar förresten om det märks några antydningar till äktenskalig kärlek dem emellan? En puss, sen vattenklunken, precis innan seminariet börjar?) De ska prata om en författare som hette Victoria Benedictsson, känd även under pseudonymen Ernst Ahlgren. Som förberedelse har jag läst en bok av denna författare, Den bergtagna och andra berättelser. Förordet är skrivet av just Ebba W-B och tyvärr läste jag förordet före boken - som traditionellt är - och fick kämpa med mitt perspektiv boken igenom. Det var svårt att släppa det biografiska och tråkigt entydiga perspektivet som ibland går hand i hand med genusfrågorna. Det intressanta och angelägna ideologiska perspektivet göms undan för det sensationsaktiga läsandet, där författaren görs till dokusåpakändis och texten till kamera. Jag försökte säga åt mig själv gång på gång, för annars var det ingenting i själva Victoria Benedictssons ord som erbjöd minsta motstånd.

Av novellen Herr Tobiasson, bokens fjärde novell, blev jag rörd. En gammal farbror som får känna kärleken fast oddsen var höga. Det var han mot världen tills han träffade sitt syskonsbarns son och bara mjuknade. Att uppleva en gammal gubbe mjukna, som haft hela livet på sig att stanna i sin form, det är som att se fastbrända matrester mirakulöst luckras upp och lämna kastrullen skinande som ny igen. Ett litet mirakel, helt enkelt. Vad jag tror tilltalar mig mest är att den sorgliga huvudkaraktären Herr T. inte är utdömd av författaren i förhand - något jag själv ofta gör och stör mig på. Han är alltså inte först och främst sitt epitet, 'sorglig gammal man', utan en karaktär som mycket väl kan förändras av olika - yttre som inre - omständigheter. En författare som skriver något sådant är för mig inte bitter. För att återgå till det där oönskade biografiska perspektivet.

Hon hyllas av många anledningar, Victoria Benedictsson, men jag är inte den som ska hylla henne av en femtioelfte. Jag tyckte om hennes historier och sättet hon skapat dem på gjorde dem mycket lätta att ta till sig. Jag tänker göra henne en tjänst genom att gilla hennes konst, och strunta i hennes person. Den kan hon få behålla för sig själv; genustrubbel, kärlekstrubbel, rubbet.