Edith Södergran
Jag ska snart fortsätta plugga men först måste jag tillåta mig att dröja kvar ett slag vid Edith Södergran. Detta försvarar jag med Gunnar D Hanssons ord vid kursintroduktionen i tidig september: "Det är viktigt att ni bildar er en egen kanon." Det egna är lika viktigt som den kollektivistiskt slipade litteraturhistorien: utan det egna, inga böcker. Tiden kanske bleker den personliga kanons insats, men dess påverkan är fortfarande allt för litteraturens fortsatta liv - alla som skriver och läser har ju en. Men tillbaka till Edith S.
Vår historia började i juli hos Anna. Det var juli i sommaren mellan det säkra och det osäkra och precis innan vi skulle sluta dela vardagen med varandra. Det var en Sommardag och den pratade, åt och drack vi till en Sommarkväll som följdes av en Sommarnatt. Till denna natt hörde även att Anna läste ett stycke av Södergran högt, vilket var följande:
Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.
Nästa gång jag läste Södergran var när det där osäkra hade pågått i en månad och jag skulle för första gången bevisa vad jag dög till. Jag befann mig i en tentasal och framför mig hade jag dikten Ingenting och den skulle analyseras. I stället för att drabbas av apati kände jag mig väl mottagen av hennes ord; de inbjöd till analys, de inbjöd till förståelse och tolkning. När jag nu läser henne återigen, i anslutning till mellankrigslyriken, tillåter jag mig att skjuta annat åt sidan för hennes tydliga röst. För hon är en av de få diktare som för mig har en tydlig röst. En röst som inte nervöst byter plats varifrån den predikar utan som står kvar och håller mig fixerad med sina tonlägesvariationer.
Idag läser jag Sjuka dagar, Triumf att finnas till... och Till en ung kvinna. Till ytan tycks dikterna bokstavliga och det hjälper en ovan lyrikvän med dåligt tålamod (vilket är precis vad jag är). Bokstavligheten är dock bara en skiva av glas, lagd över ett väntande djup. Jag kan ställa mig där och även hinna snegla ned på det där lockande djupet och överväga en nedstigning men sprickorna börjar från höger och knakar sig vidare genom denna glasskiva - jag står och ser det hända men ingen panik, ingen panik infinner sig. Den spricker, och djupet tar emot. Det gjorde det där i tentasalen och det gör det vid köksbordet medan jag kokar ris.
Vår historia började i juli hos Anna. Det var juli i sommaren mellan det säkra och det osäkra och precis innan vi skulle sluta dela vardagen med varandra. Det var en Sommardag och den pratade, åt och drack vi till en Sommarkväll som följdes av en Sommarnatt. Till denna natt hörde även att Anna läste ett stycke av Södergran högt, vilket var följande: Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.
Nästa gång jag läste Södergran var när det där osäkra hade pågått i en månad och jag skulle för första gången bevisa vad jag dög till. Jag befann mig i en tentasal och framför mig hade jag dikten Ingenting och den skulle analyseras. I stället för att drabbas av apati kände jag mig väl mottagen av hennes ord; de inbjöd till analys, de inbjöd till förståelse och tolkning. När jag nu läser henne återigen, i anslutning till mellankrigslyriken, tillåter jag mig att skjuta annat åt sidan för hennes tydliga röst. För hon är en av de få diktare som för mig har en tydlig röst. En röst som inte nervöst byter plats varifrån den predikar utan som står kvar och håller mig fixerad med sina tonlägesvariationer.
Idag läser jag Sjuka dagar, Triumf att finnas till... och Till en ung kvinna. Till ytan tycks dikterna bokstavliga och det hjälper en ovan lyrikvän med dåligt tålamod (vilket är precis vad jag är). Bokstavligheten är dock bara en skiva av glas, lagd över ett väntande djup. Jag kan ställa mig där och även hinna snegla ned på det där lockande djupet och överväga en nedstigning men sprickorna börjar från höger och knakar sig vidare genom denna glasskiva - jag står och ser det hända men ingen panik, ingen panik infinner sig. Den spricker, och djupet tar emot. Det gjorde det där i tentasalen och det gör det vid köksbordet medan jag kokar ris.
Kommentarer
Trackback