Selmasug
Jag sover på golvet till vårt kombinerade bok-, piano- och datarum på åtta-tio kvadrat. Det första jag ser när jag vaknar är inte helt oväntat böcker då huvudet är omgivet av fyra bokhyllor. En dag vaknade jag med Ernst Wigforss' Minnen - den var perfekt placerad för en armsträckning utan ansträngning - och hans barndomsbeskrivningar av Halmstad och miljöer där som jag själv upplevt. Klockan nio på morgonen och skillnaden mellan bok och anti-bok (vilket ungefär skulle kunna betyda verkligheten, vad nu det egentligen är) känns redan mindre distinkta. 
Strax till vänster om min kudde står Gösta Berlings saga. På födelsedagen fick jag både Peter Englund och Le Clézio och från Kortedala bibliotek har jag med Camus och Sartre, men jag har selmasug. Vad som också talar emot att ge efter för detta sug är att jag hemma, i en av boktravarna (de utstötta som inte får plats i bokhyllan), har just Gösta Berlings saga, köpt för två kronor på Kvibergs marknad. Får man läsa en annan bok när man äger samma titel? Vore inte det som att äga böcker men ändå låna dem på biblioteket när man ska läsa dem? Hur har jag egentligen mage att köpa en egen Gösta Berling om jag läser min mammas? Selmasuget är därför mest en last, men jag känner på mig hur detta kommer att sluta. Imorgon när jag vaknar sträcker jag antagligen ut armen (som skriker av att behöva lämna täckesunderjorden) efter Selmas debutroman.
Igår var jag kort hos en vän och enligt rutin besiktigade jag innehållet i hemmets bokhyllor. Jag var absolut mer nyfiken än brukligt eftersom vännens mamma är professor i historia (vilket för mig garanterar en intressant hemmalitteratur) och jag tillät mig att säga "Åh!" och "Ah!" då jag hittade en del smaskiga titlar. "Men oj!" sa jag när jag hittade Sinuhe egyptiern av Mika Waltari. Den skulle jag ha kunnat läsa just nu, nämligen, men omfånget avskräckte mig. Jag hade i den stunden verkligen behövt konsultera bokens ägare men eftersom vi, gänget, var på väg ut för att fira juldagen på ett konventionellt bekymmerslöst nittonårsvis var det tydligt opassande att diskutera litteratur. Bara att jag uppsökt bokhyllan var att gå över gränsen, vi skulle ju "ha roligt". Så jag saknar fortfarande den där extra motiveringen till att läsa Waltari - jag är i behov av ett omdöme, ge mig!