Linnéa Wigforss

Det är något alldeles speciellt med Selma Lagerlöfs berättarröst. Faktiskt är det vilseledande att kalla den röst, för den är inte bara det utan ett behandlingsprogram för alla livets upplevelser - sannolika som osannolika. Men sättet hon berättar på är i särklass unikt. Hon kan se människors handlingar på riktigt - inte på ett platt, romantiskt sätt som många andra gör, utan på ett självklart vis. Ingen människa känner hon utan och innan redan före deras röster kommer till tals...
   Nej men för i helvete! Jag hade ju tänkt ut hur mycket bra som helst att säga om den här boken. Nu låter allt otillräckligt. Vad jag vill komma fram till, och få andra att inse samtidigt, är att Selma här är ett geni. Hon behövs i bokhyllan. Jag blev uppväckt av hennes En herrgårdssägen, fick tilltro till den hälsosamma kärleken till och med, och grät av Kejsarn av Portugallien, grät för att det är så jobbigt att känna, så underbart att känna, så nödvändigt att känna, så levande att leva - och så oerhört smärtsamt.