Linnéa Wigforss

Min mamma har lämnat en bukett tulpaner på mitt köksbord. De är i särklass det mest levande i hela lägenheten, förutom möjligtvis de bakterier som frodas i närhet av toalettstolen. (Jag lever inte särskilt osanitärt men de är oundvikliga.) Varje morgon byter jag tulpanernas vatten: några centimeter kallt vatten. Jag tänker då på alla kvinnor jag har älskat (i betydelsen beundra och inspireras av, på avstånd; riskfritt men självklart inte utan smärta när de alla så småningom gör sorti ur mitt liv), allt från fransklärare till arkitekter.

Just nu är det poeten Vizma Belševica som gäller. Jag möter henne i den fristad, den vapenvila, hon skapar med naturens närvaro i poesin. Dit förmår ingen vrede eller för den delen simpel frustration följa. Förstås blir stiltjen till slut kvävande - på en vindkav sjö seglar ingen - men då kommer ett plötsligt utfall, ett vågat försök att sträcka foten utanför täcket. Och att i en annans ord finna sanningar om sig själv är förstås alltid ganska dramatiskt, speciellt när de länge kämpat för att hållas hemliga men plötsligt tvärt exponeras och avslöjas.


Och i förnuftets steniga öken
Må du kämpa nu i ditt anletes svett
För att odla en endaste illusion.
En luftig skör trons blomma.

Hålla din hand om knoppen, din andnings
Osäkra lä för det isande skrattet
Och vara lycklig det korta ögonblick
Du lyckas bedra dig själv.


Ur Jordens värme (Natur och Kultur)