Linnéa Wigforss

Jag har precis trätt ur en speciell läsupplevelse. Jane Eyre, självständig artonhundratalskvinna och antagligen i och med detta före sin tid, utan någon som helst given plats i den blöta karga engelskheten. Men när hon står inför valet mellan skenet av lyckan och sig själv, väljer hon sig själv. Nästan på bekostnad av sig själv, men det kan det vara värt! Jag har mycket att lära av Jane Eyre. Hur bortskämd är inte jag med mina förutsättningar? Trots detta sitter jag här med ett maskätet och till hälften ihophållande subjekt. Den kategoriseras vanligen som utvecklingsroman, men frågan är om inte Jane var klok från början och att det egentligen är läsaren - det vill säga jag - som behöver utvecklingen.

Hon blir belönad för sin subjektivitet. När hon offrar kärleken för sin egen grund och egen självtillit vinner hon den tusenfallt åter. Nog är hennes loverboy en sliten version av sitt forna jag: något mer ärrig och med ena handen och ena ögat borta, men inte låter Jane sig bekomma! Aldrig har någon så rationellt valt bort ytan som hon. Hennes ironi och självdistans är som svärd och sköld när hon fightar fåfängan. Ingen kvinnlig romankaraktär jag träffat har hört från så många män att hon saknar utseende. Ingen kvinnlig romankaraktär har inte heller gjort det rätta och skitit fullkomligt i dessa meningslösa kommentarer. Såsom Jane. Därför vill jag hävda att mitt Albert Bonniers-omslag till Jane Eyre omedelbart görs om: den där passiva löjliga kvinnan på framsidan har inget som helst att göra med bokens innehåll.