Victoria Benedictsson: Den bergtagna ...
Imorgon ska jag på seminarium med Sveriges intellektuella huvudpar Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl. (Undrar förresten om det märks några antydningar till äktenskalig kärlek dem emellan? En puss, sen vattenklunken, precis innan seminariet börjar?) De ska prata om en författare som hette Victoria Benedictsson, känd även under pseudonymen Ernst Ahlgren. Som förberedelse har jag läst en bok av denna författare, Den bergtagna och andra berättelser. Förordet är skrivet av just Ebba W-B och tyvärr läste jag förordet före boken - som traditionellt är - och fick kämpa med mitt perspektiv boken igenom. Det var svårt att släppa det biografiska och tråkigt entydiga perspektivet som ibland går hand i hand med genusfrågorna. Det intressanta och angelägna ideologiska perspektivet göms undan för det sensationsaktiga läsandet, där författaren görs till dokusåpakändis och texten till kamera. Jag försökte säga åt mig själv gång på gång, för annars var det ingenting i själva Victoria Benedictssons ord som erbjöd minsta motstånd.
Av novellen Herr Tobiasson, bokens fjärde novell, blev jag rörd. En gammal farbror som får känna kärleken fast oddsen var höga. Det var han mot världen tills han träffade sitt syskonsbarns son och bara mjuknade. Att uppleva en gammal gubbe mjukna, som haft hela livet på sig att stanna i sin form, det är som att se fastbrända matrester mirakulöst luckras upp och lämna kastrullen skinande som ny igen. Ett litet mirakel, helt enkelt. Vad jag tror tilltalar mig mest är att den sorgliga huvudkaraktären Herr T. inte är utdömd av författaren i förhand - något jag själv ofta gör och stör mig på. Han är alltså inte först och främst sitt epitet, 'sorglig gammal man', utan en karaktär som mycket väl kan förändras av olika - yttre som inre - omständigheter. En författare som skriver något sådant är för mig inte bitter. För att återgå till det där oönskade biografiska perspektivet.
Hon hyllas av många anledningar, Victoria Benedictsson, men jag är inte den som ska hylla henne av en femtioelfte. Jag tyckte om hennes historier och sättet hon skapat dem på gjorde dem mycket lätta att ta till sig. Jag tänker göra henne en tjänst genom att gilla hennes konst, och strunta i hennes person. Den kan hon få behålla för sig själv; genustrubbel, kärlekstrubbel, rubbet.