Genom empati blir det overkliga verkligt
En mening är nog med spelrum för Peter Englund att lyckas kombinera den personligaste erfarenhet med det evigt allmängiltiga. Den här gången skildrar han på mikronivå första världskriget, den absolut värsta snedtripp den moderna världen råkat ut för. Dess omfattning liknade ingenting; tekniken hade tagit ett skutt och människorna släpades efter i en snara, oförmögna att kontrollera det eskalerande vansinnet. Vi saknar förmåga att greppa detta krig - och för den delen alla krig, rentav allt onödigt lidande. Därför hjälper Englund mycket medvetet oss att förnimma det genom lukter, syner, ljud och känsel - allt förmedlat genom rösterna från nitton personer som fick sina liv genomsyrade av kriget. Vi känner, med hjälp av en kavallerists näsa och återberättande, lukten av lik och vi hör annalkande eld, med hjälp av soldaterna i skyttegravarna i Verdun. Vi står, med en ung flickas hjälp, på perrongen i en tysk liten stad där tåg med uthungrade soldater passerar. Rädslan är allenarådande och är därför knappt märkbar, det finns inte längre en övergång mellan lugn och skräck. Genom de människoöden som Englund med varsam inlevelse skildrar når vi kriget från detta inifrånperspektiv. Där finns också en van skicklighet i textkompositionen och en stark närvaro av Englunds opretentiösa berättarröst, utan att han någonsin överröstar sina utvalda personers berättelser. Han låter dock inte bli att kommentera den omänskligt mänskliga naturen; han gör dess mörka sida konkret den och konfronterar vår vana av trygghet - den vi i dagens Sverige tror är så stabil. Medmänsklighet vävs in med hans ovilja att sätta sina värderingar åt sidan, och vad vore vi egentligen om vi låter bli att fördöma värdelöst massmördande? Inte Peter Englund i alla fall.
Redan omslaget - vilket jag gång på gång under läsningen behövt titta på, prytt med det av kriget kvarlämnade, av livet ratade, påklädda skelettet - försätter oss i krigslitteraturens välbesökta domäner. Ofta bombastisk och med glorifierande tendenser är den övriga litteraturen i genren svår att se som besläktad med Peter Englunds sätt att skildra historia. Kanske bildar han helt enkelt en egen genre, och som Torgny Lindgren tydligen sagt: han kommer att få efterföljare. Kriget är nämligen aldrig huvudperson i Stridens skönhet och sorg, även om det är förutsättningen för dess existens. Fascination inför våld och vansinne uteblir, till alla krigsfrossares besvikelse. Med den hyllande beskrivningen av krig och strategi och betraktandet av liv som siffror i statistiken, styr krigsskildringar vanligtvis in i dokusåpans fålla, åt fiktionens håll. Dessa böcker läses i underhållningssyfte. Förlåt mig, men jag skulle faktiskt skämmas om jag gjorde något dylikt. Att sitta och dregla över en tillspetsad och dramaturgiskt korrigerad berättelse vore för mig att acceptera förvrängningar av historien, förneka vad som finns att lära som ursäkt för att slippa ta itu med det för alla giltiga allvaret. Det hände för hundra år sedan. Sen hände det igen, för sjuttio år sedan. Vi behöver inte påminnas om slag, datum och generaler, vi behöver påminnas om att det var människor det gällde. Med Englunds hjälp minskas distansen, oförståndet och ignoransen. Med den empati han väcker, följer förståelsen.