Lolita och anti-Lolita
I Vladimir Nabokovs roman är utan tvekan Lolita den märkligaste romanfiguren. Omsträndigheterna gör det lätt att som läsare se henne enbart som offer och oskyldigt barn, men i längden visar det sig ohållbart. Vi får aldrig se situationen ur hennes synvinkel, varför hon ändå väljer - kanske inte till hundra procent självmant, men heller inte under tvång - att leva i ett sexuellt förhållande med Humbert Humbert, berättarjaget och mannen som gifte sig med hennes mor för att egentligen komma åt dottern. "Anti-Lolita" referar tydligt till berättarjaget i Emily Tanimuras roman. Det är en flicka i högstadieålder som drömmer om att bli äldre och därmed friare för att kunna lämna den stad hon redan upplever sig färdig med. Som ett heterogent inslag i denna tristess tar hon initiativ till ett förhållande med en femtioårig man. Motivet är alltså detsamma som i Lolita: en man och ett barn (närmare bestämt vad vi normalt kallar en flicka) är i ett förhållande motsvarigt det mellan en kvinna och en man. Detta har romanerna gemensamt, men enligt förlagets etikett skulle de när det kommer till flickan, vara varandras motsatser.
Om man läser Lolita grundligt och försvarar sig, förfäras och äcklas är det möjligt att hålla med Gallimard. Aldrig har det dock varit särskilt givande att läsa en bok i försvarsposition. Jag håller nämligen inte alls med; berättarjaget i La tentation de l'après och Lolita i Nabokovs roman är inte varandras motsatser. Det är inte fallet att den ena gör det frivilligt, den andra motvilligt, den ena i experimentlusta, den andra i destruktivitet. Eftersom de båda utmanar moralprinciper vi många delar är det lätt hänt att förenkla karaktären bakom dessa handlingar. Vi missförstår dessa unga personer av kvinnligt kön när vi tror att det finns en tydlig gräns som måste passeras för att vinna sin sexualitet och att sedan styra den utifrån sin egen vilja. Skiftet från barndom till att bli vuxen går inte över en natt.
Jag skulle kunna gå djupare och djupare i denna analys, eftersom jag vill ställa mig bakom dessa romanfigurer och mänskliggöra dem genom att påvisa deras val och reflektioner. Det handlar inte om att lägga sin moral åt sidan utan istället tillåta sig att läsa utan att döma. Allting förändras när vi inte direkt kategoriserar och särskiljer offer och förövare utan ser att dessa roller axlas omväxlande emellan människor. Ingenting sätter maktförhållanden i gungning så som ömhet och kärlek, vilket jag ser spår av i båda dessa romaner, kanske bara på andra sätt än vi är vana vid. Så läs, och döm inte så fort.Det finns få böcker vars gestalter är så intressanta som <i>Lolita</i>, den makalösa <i>Lolita</i>. Omständigheterna kring Dolores, Dolly, Lo, Lola, Lolita - <i>She was Lo, plain Lo, in the morning, standing four feet ten in one sock. She was Lola in slacks. She was Dolly at school. She was Dolores on the dotted line. Bur in my arms she was always Lolita. </i> - är både så fullständigt självklara och så makalöst olyckliga. Hon är inte så gammal, på väg att bli vuxen, en barnslig tuggummituggerska som mest av allt tycker om att äta glass å ena sidan, å andra sidan en ung dam i begynnelsen av vuxenheten som upptäckt att hon har en viss inverkan på sina manliga jämnåriga, har också en viss sexuell erfarenhet av vissa insinuationer att döma, men börjar bli lite blasé, tycker sig brådmoget kanske kunna området pojkar, och hur spännande blir det inte då att upptäcka att hon åtrås, begärs av en man! Därmed inte sagt att hon på något vis medvetet involverar sig med Humbert, i egenskap av flicka i hennes ålder har hon rätten på sin sida, är det en del av hennes utveckling att göra så. Tonårsflickor testar, nog så. Humbert Humbert kommer egentligen in på hennes arena i precis rätt tid: mitt i något slags pubertetsuppror och frigörelse från modern, i ett sexuellt uppvaknande - Lolita är ju hur sårbar som helst för den pedofiles angrepp!
Ifråga om Lolita tycker inte jag att man kan tala om samtycke eller motstånd, övergreppets peripeti, startpunkt äger väl om jag inte missminner mig rum just då Dolores fått reda på att hennes mamma är död. Hon är sårbar, han är den enda hon har och måste - mer eller mindre omedvetet - ge sig åt honom för att inte stå alldeles ensam i världen. Ty hur vuxen hon är vill sig är hon ändå inte mer än ett barn. Inte mycket till val. Den ende som skulle ha kunnat skydda Dolores, vars uppgift det ÄR att skydda Dolores vore Humbert Humbert själv, det är han och ingen annan som bär ansvaret för vad som händer eller inte händer mellan honom och flickan och han tar det inte.
Just det att Dolores Haze går under så många namn - Dolores, Dolly, Lo, Lola, Lolita - tycker jag är av betydelse i tolkningen av hennes person, blir som en gestaltning för den tonårliga förvirringen, hon ÄR olika personer i olika sammanhang. Den enda person som hon INTE är, det är just Lolita. Lolita finns bara i Humbert Humberts huvud, är hans fantasibild av henne. Detta är väl egentligen det stora problemet med romanen, att man ser Dolores Haze som en utstuderat sexuell varelse som med vett och vilja går in i en sexuell relation med en vuxen man, inte som en ung flicka som i ljuset av en sjuk mans tankar tillskrivs egenskaper som egentligen inte är hennes, vars sexuella uppvaknande inriktas i en parallellitet med en sorg och en utsatthet och som blir utnyttjad å det grövsta. Måhända har hon inte uppträtt så oskyldigt alla gånger, visst har hon frestat, men oskyldig är hon icke desto mindre.
Om Du intresserar Dig för Dolores Hazes perspektiv rekommenderar jag Dig å det varmaste att läsa Sara Villius roman <i>Sex</i>, ett slags post-Lolita skildring som berättar om sår efter en Humbert Humbert och en frånvarande Fader.
Glömde länken till min recension av Sex, här är den: http://labibliofille.blogspot.com/2008/04/sara-villius-sex.html