Linnéa Wigforss

Lagom till mina kursstarter, vilket innebär en flodvåg av litteratur, är jag helt inne i en romansvit från tidigt nittonhundratal. Nej, det är inte Marcel Proust, honom fortsätter jag att skjuta på framtiden, utan svenska Agnes von Krusenstjerna och hennes romaner om fröknarna von Pahlen. En vän var så vänlig att låna mig den första, sedan behövde han inte göra mer. Ganska snart blev jag fast, av det äldre språkbruket med alla sina 'gingo', 'finge' och 'icke', men framför allt av det flytande perspektivet med gehör för känslor med kvinnlig avsändare.

Fantastiskt sinnligt skildras förälskelsers och vänskapers upp- och nedgångar, men in action känner man knappt igen hjältinnorna bakom de vackert formulerade tankarna. I närheten av en man förlorar de sin personlighet och blir kvinnan i sin generalitet. Detta är ändå något önskansvärt för de två centralfigurerna, ungmön Petra von Pahlen och hennes protegé och föräldralösa brorsdotter Angela. Var för sig söker och längtar de kärleken, förvirrande nog ofta till samme man. Vad som ökar spänningen ytterligare är att många tycker om att se dem som systrar, och nog finns en outtalad konkurrens mellan den äldre och yngre skönheten.

Många stora ämnen har behandlats i de tre första delarna Den blå rullgardinen, Kvinnogatan och Höstens skuggor, men i Porten vid Johannes börjar Krusenstjerna sväva ut. Persongalleriet utökas markant och fulla löjtnanter pladdrar mer än de borde. Med förhoppning om att detta är övergående har jag tänkt fortsätta ända till slutet, vilket tydligen ska vara chockerande även enligt dagens mått.