Inget mer Finistère
Bodil Malmsten lämnar sitt Finistère, där jorden tar slut mot den plaskiga Atlanten. Sista boken från Finistère skildrar tiden före och efter den oundvikliga flytten, men vi blir ombedda att inte ställa några frågor om dess orsak. Vi får helt enkelt bara acceptera att Malmsten lämnar sitt paradis, en katastrof utan förklaring.
Det går att irritera sig på hemlighetsmakeriet, men samtidigt beundrar jag hennes tilltro till läsaren. Boken ändrar nämligen skepnad i skenet av de olika saker som skulle kunna vara orsaken till hennes flytt. Den bör inte, precis som Priset på vatten i Finistère, läsas som en dagbok. Den har en egen logik som inte behöver verklighetsförankras för att det ska gå ihop. "Den som vill mig väl ställer inga frågor" - bokens uppmaning separerar textens Bodil Malmsten med författaren Bodil Malmsten.
Att hon använder sig själv som litterär figur är intressant. Fiktionens gränser är mycket otydliga och det är just så hon vill ha det. Utgivet av henne finns ju även hennes blogg i bokformat. Där har man även kunnat följa slutarbetet med denna sista bok från Finistère, vilket skapar ytterligare en spegelyta i hennes textuella rum. Hennes medvetenhet om detta tar dock stundtals över. Det Bodil-jag hon skapat verkar ha förlorat något av sin reflektion mot en jargong. I stället för att spegla sig i sitt skrivande ser hon en mer stelnande bild och kanske är det just därför hon var tvungen att flytta ifrån sitt Finistère. För kan det eviga paradiset egentligen existera?
Det går att irritera sig på hemlighetsmakeriet, men samtidigt beundrar jag hennes tilltro till läsaren. Boken ändrar nämligen skepnad i skenet av de olika saker som skulle kunna vara orsaken till hennes flytt. Den bör inte, precis som Priset på vatten i Finistère, läsas som en dagbok. Den har en egen logik som inte behöver verklighetsförankras för att det ska gå ihop. "Den som vill mig väl ställer inga frågor" - bokens uppmaning separerar textens Bodil Malmsten med författaren Bodil Malmsten. Att hon använder sig själv som litterär figur är intressant. Fiktionens gränser är mycket otydliga och det är just så hon vill ha det. Utgivet av henne finns ju även hennes blogg i bokformat. Där har man även kunnat följa slutarbetet med denna sista bok från Finistère, vilket skapar ytterligare en spegelyta i hennes textuella rum. Hennes medvetenhet om detta tar dock stundtals över. Det Bodil-jag hon skapat verkar ha förlorat något av sin reflektion mot en jargong. I stället för att spegla sig i sitt skrivande ser hon en mer stelnande bild och kanske är det just därför hon var tvungen att flytta ifrån sitt Finistère. För kan det eviga paradiset egentligen existera?
Kommentarer
Trackback