Självmedvetenheten ett koppel
Det här med genregränser är en vag sak som man lär sig låta bli att definiera. Kanske är kategorisering överflödigt när det gäller att njuta av någonting skrivet, oavsett vad det är sammansatt av. Ändå blir jag oerhört frestad till att börja rumstrera bland genredefinitionerna efter att ha läst ut Brautigans An unfortunate woman. Fritt från värderingar måste jag nog reservera mig från att oproblematiskt benämna den en roman. "Calendar map" kallas den av berättaren - så nära Brautigan själv man kan komma - och är sagd att begränsas av längden på den anteckningsbok den nedtecknas i. Hundrasextiosidigt japansktillverkad. Allt eftersom utvecklas den till att bli berättelsens både fysiska och litterära form.
Berättaren kommer aldrig någonsin i från medvetenheten om sitt eget skrivande. Denna process är mycket intressant att skåda, med alla sina konstiga drag. Vid ett tillfälle går han för att hämta en slant som sedan ska avgöra berättelsens fortsättning: krona för en redogörelse av hans morgonrutiner, klave för hans kärleksliv. An unfortunate woman är som verkligheten själv: linjär, oplanerad, nyckfull och om man så vill - poänglös. Vi får aldrig släppas lösa i fiktionen, i den världsoberoende idén. Fantasier är ett stort inslag under dessa hundratio sidor, men de klipper inte heller kopplet mellan verkligheten och boken. Så fantastisk som den stundtals är, denna bok, hoppas jag att den inte är toppen av ett isberg byggt av frustration över att inte kunna lämna verkligheten för fiktionen helt och hållet. En frustration över att vi måste förhålla sig till livets verklighet hur många böcker vi än läser.
Berättaren kommer aldrig någonsin i från medvetenheten om sitt eget skrivande. Denna process är mycket intressant att skåda, med alla sina konstiga drag. Vid ett tillfälle går han för att hämta en slant som sedan ska avgöra berättelsens fortsättning: krona för en redogörelse av hans morgonrutiner, klave för hans kärleksliv. An unfortunate woman är som verkligheten själv: linjär, oplanerad, nyckfull och om man så vill - poänglös. Vi får aldrig släppas lösa i fiktionen, i den världsoberoende idén. Fantasier är ett stort inslag under dessa hundratio sidor, men de klipper inte heller kopplet mellan verkligheten och boken. Så fantastisk som den stundtals är, denna bok, hoppas jag att den inte är toppen av ett isberg byggt av frustration över att inte kunna lämna verkligheten för fiktionen helt och hållet. En frustration över att vi måste förhålla sig till livets verklighet hur många böcker vi än läser.
Kommentarer
Trackback