Linnéa Wigforss

Jag vet inte om det är samma sak att tycka om att läsa en bok som att tycka att den är bra. Eftersom jag ändå inte orkar definiera bra får funderingen kvarstå. Den framkallades av Martina Lowdens Allt, vilken framkallade en oväntad uppslukande läsning. Något så språkmaterialistiskt har jag aldrig tillägnat mig eller ens sett, än mindre reagerat på. Denna bok, antagligen i kombination med våren, har utlöst en läsperiod.

På soligt gräs utanför Humanisten antecknade jag en sida om Allt, i ett enda svep, för att nu upptäcka att det bara är de efterklingande frågorna som är något att ha. Jag svamlar om vad dagboksskrivande egentligen innebär och vad det kan bli utav det förutom en konstruktion av ett jag. Lowdens sätt att lägga sitt fiktiva jag på språkets nivå, enligt och mot dess regler, gör att hon delvis lyckas undvika konstruktionen. Åtminstone har den en helt annan skepnad än andra autofiktiva skildringar av idag. Bokens tema är i sin form och sitt innehåll språk; varken fiktion eller verklighet utan språk. Mina anteckningar utmynnade i: "I vems och vilket syfte använder vi egentligen språket? För vår egen skull, som en ficklampa riktad mot det inre, eller bara i anpassningssyfte, som ett socialt verktyg? Jag menar att det ena inte behöver utesluta de andra, att de tvärtom är nödvändiga båda två. Språket kanske är verktyget för att sammanblanda både fiktion med verklighet och självet med omvärlden. Detta trodde jag inte om språkmateralistisk litteratur, att där fanns så mycket att hämta."

Respekt ska hon ha, Lowden. Respekt för att hennes vaghet gör att ingen kan bestiga hennes text, analysera den från ett ovanperspektiv och peka på innebörder och samband. Den är helt enkelt bara en enda lång räcka av språk, komponerad enligt författarens hemliga, personliga, magiska logik.