Felfri trots sina brister
Jag saknar alltid Jane Austens romaner mer än andra efter att jag har läst ut dem. Det kan inte vara annat än ett tecken på att romanfigurerna kommer mig närmare. Med tanke på hennes metod skicklighet är det inte alls konstigt; de beskrivs inte indirekt för läsaren som i stället exponeras för dem utan fiktionens filter. Replikerna målar upp deras olika personligheter och avslöjar osmickrande drag, ibland med en sarkastisk kommentar från en annars diskret berättarröst. Genom samtal efter samtal känner jag mig som en närvarande observatör - detta kan mycket väl vara det orsaken till tomheten efter sista sidans sista ord.
Emma vill jag kalla en utvecklingsroman, med betydelsen av 'utveckling' som känslomässig mognad. Bokens hjältinna Emma Woodhouse har alla tänkbara kvaliteter men, får vi till en början veta, har egentligen aldrig upplevt en enda motgång. Hennes mors död bekom henne inte så mycket då hon tydligen blivit tillräckligt älskad från annat håll. På Hartfield bor hon ensam med en gammal skröplig far efter att hennes guvernant och närmsta vän befodrats till en mans hustru på senare år. Fadern är som en personifikation av förändringsfientlighet och konservering. Antagligen är det under hans passiva influens som Emma själv inte verkar vidare sugen på att hänge sig åt livet. Intellektuellt är hon överlägsen de flesta i hennes närhet, men i stället för att själv känna ägnar hon sig åt äktenskapliga krigsstrategier å andras vägnar.
Moraliskt går hennes prestigeartade lek med andras känslor och förutsättningar att ifrågasätta. En person gör detta, den enda som verkar vara henne intellektuellt motsvarig. Låt mig introducera mr Knightley, hennes svågers storebror. Hans slutliga funktion i berättelsen anas i de första repliker som utbyts honom och Emma emellan. Detta är inte alls simpelt och förutsägbart utan medvetet från Austens sida och tekniken känns igen från Stolthet och fördom (vilken delar många fler drag med Emma än bara detta). På så sätt ökar suggestiv spänningen mellan Knightley och den ännu ovetandes Emma inför den invigda läsaren, som om det vore en hemlighet mellan denne och författaren.
Äktenskapet är förstås det centrala och dess makt förstärks utav Emmas protester mot att någonsin gifta sig. Det är underförstått att den som lyckas locka henne ur denna dumhet även kommer att vinna hennes hjärta för all framtid. Mycket riktigt är det hennes uppfostrare, hennes enda kritiker och den enda som egentligen förstår henne, som får motta odelad kärlek. Mr Knightley lär Emma ödmjukhet. Indirekt leder hans respektingivande effekt på henne till självrannsakan. Denna ödmjukhet är också vad som slutligen gör att Emma hittar fram till de starka känslor hon inte visste att hon hade. Hon blir alltså knuten till Knightley både genom att älska honom och genom att ha lärt sig älska av honom. Här finner vi det äktenskapliga idealet i Austens romanvärld. Det kvinnliga idealet hittar vi nog i Knightleys ord i anslutning till romanens upplösning, när han säger att Emma är "felfri trots sina brister". Ett varaktigt och sant äktenskap bygger alltså på att älska den intellektuellt likställda andra personen fullt ut, men ändå kunna se alla hans/hennes personlighetsdrag i fullt ljus. Troligen lever de lyckliga i alla sina dagar, mr och mrs Knightley, i denna värld där skilsmässor aldrig förekommer.