Hjortronlandet
Ibland får jag för mig att det inte finns några fantastiska böcker kvar att läsa. Att min smak inte är anpassad till den befintliga bokkulturen och att min förmåga att leta bland äldre storverk är för dålig. Men då glömmer jag hur användbara vänner är, särskilt de med god smak. Vissa har jag kommit att lita till något oerhört, eftersom det gång på gång blir rätt mellan mig och den bok jag blivit tillrådd.
Denna gång var det Sara Lidmans Hjortronlandet - en sådan bok! På en plats, den fattiga och eländiga Ön, bildades ett universum. När texten flöt mellan olika perspektiv väcktes mångahanda känslor. Sällan har jag upplevt romanfigurer som förmedlar så oerhört mycket, och det på västerbottnisk dialekt som till en början var lite svårläst. Alla litterära grepp som Lidman tagit sig för känns dock befogade. Jag har nog faktiskt inte blivit så fascinerad förr, över hur en berättare kan lyckas filtrera orden genom så många olika människor. Den fattiga torparmiljön visade sig vara en scen som kan göra de största frågorna rättvisa.
Och Claudette, eller Klaudätte som hennes mor till piga ville döpa henne till. Kladdan kallades hon av alla härdade busbarn som tog henne för hur hon såg ut men inte hur hon var. Hon kände sig osams med sig själv, att hur hon verkade inte alls gick ihop med den hon var. Men hur skulle hon lyckas lämna Ön? Och kunde hon bli sams? När Claudette i biosalongen får se en fransk namne inser hon att det egentligen är ett vackert namn, när öarna inte uttalar det. Där börjar hennes väg att bli sams, och min undran över vart Ön och dess invånare tar vägen när berättelsen till synes är slut. Kanske till Sara Lidmans andra böcker?
Denna gång var det Sara Lidmans Hjortronlandet - en sådan bok! På en plats, den fattiga och eländiga Ön, bildades ett universum. När texten flöt mellan olika perspektiv väcktes mångahanda känslor. Sällan har jag upplevt romanfigurer som förmedlar så oerhört mycket, och det på västerbottnisk dialekt som till en början var lite svårläst. Alla litterära grepp som Lidman tagit sig för känns dock befogade. Jag har nog faktiskt inte blivit så fascinerad förr, över hur en berättare kan lyckas filtrera orden genom så många olika människor. Den fattiga torparmiljön visade sig vara en scen som kan göra de största frågorna rättvisa.
Och Claudette, eller Klaudätte som hennes mor till piga ville döpa henne till. Kladdan kallades hon av alla härdade busbarn som tog henne för hur hon såg ut men inte hur hon var. Hon kände sig osams med sig själv, att hur hon verkade inte alls gick ihop med den hon var. Men hur skulle hon lyckas lämna Ön? Och kunde hon bli sams? När Claudette i biosalongen får se en fransk namne inser hon att det egentligen är ett vackert namn, när öarna inte uttalar det. Där börjar hennes väg att bli sams, och min undran över vart Ön och dess invånare tar vägen när berättelsen till synes är slut. Kanske till Sara Lidmans andra böcker?
Kommentarer
Trackback