Linnéa Wigforss

Till en början kunde jag alls inte ta den till mig, denna hyllade och vitt berömda roman. Författarnamnet hindrade mig dock för att lägga ned läsningen (och det är egentligen något jag vägrar, men den här boken frestade mig verkligen till att bryta mot denna princip). Det berömda första kapitlet; gråsparvarna; män, män, och åter män utan livsplan; konstiga ämbetsverk och artonhundratalsspecifika termer. Att läsa var bara tröttsamt; mina förhoppningar om Röda rummet förtorkade av uttråkning.

Efter hand måste den dock ha överlistat mig med sina knep, för det är så det känns. Den vann mitt intresse med sina fantastiskt cyniska dialoger och sina romanfigurers hetsiga galenskap. Bara för August Strindbergs personberskrivningar bör han bli ihågkommen, och jag förstår att en författare som inte skyr att betona det mest groteska hos människor slutligen hamnar i Berlin. Att jag inte gav upp läsningen - vilken tur! Men det har hänt förut, att litterärt hat slagit över i läspassion.

Röda rummet handlar om att självvalt eller oavsiktligt ställas utanför samhällsgemenskapen, om att leta efter det unika hos sig själv och om att vägra. Temat som berör mig mest är konstens, det onyttigas, betydelse för den lilla ensamma människan. Romanens yttersta del är när Olle Montanus, en hopplös stackare med konstnärsambitioner som inte passar in någonstans, efterlämnar ett självmordsbrev där han förklarar den totala förnedringen i att bara vara vanlig och att ändå vilja skapa stor konst. Han lämnar efter sig 400 kubikfot luft om dagen och säger att "en tänkande människa förtvivlar aldrig". Med detta blev Röda rummet universell. På spårvagnen satt jag, ödmjukad med tårar i ögonen.