Det andra könet
Halvvägs genom den sextio år gamla Det andra könet av Simone de Beauvoir skulle jag vilja slänga åt er de citat som jag upplever som lika aktuella som någonsin, men eftersom det vore åtminstone tre fjärdedelar av vad jag hittills läst, måste jag låta bli. Att detta helhetsgrepp om allt som svävar kring kvinnan, både som vara och begrepp, kan läsas med samma vinst idag bevisar något som egentligen inte behöver bevisas fler gånger: att i förhållande till mannen är kvinnan sekundär.
Jag vill börja med att dementera att Beauvoir skulle sakna humor. Hennes humor tjänar dock inte till att underhålla, utan att handskas med det fasansfulla i att mäktiga män under alla tider sagt och tillåtits säga rent bisarra saker om kvinnor. Mycket stiligt skickar hon vid ett tillfälle en ordentlig gliring till en samtida kritiker som tror att han - bara för att han är man - gör sig förtjänt av stora mäns uppmärksamhet, emedan ingen skulle vilja lyssna eller tala till en kvinna, och det vilken som helst av dem. Som man ser han sig jämlik de mäktigaste av hans kategori, medan hälften av mänskligheten, det vill säga den utan snopp, aldrig kan häva sig till sådana höjder.
Med pricksäkert intellekt och knivskarp formuleringsförmåga har Beauvoir skapat ett verk som för mig fungerar som en nyritad karta över en värld jag är delaktig i men tyvärr ofta inte förstår. Denna första del, Fakta och myter, visar tydligt hur de manliga värdena, de värden som tillhörde de med befogenheter i samhället, blivit absoluta. Att det går att tala om det ena könet som det andra beror på något högst mänskligt som någonstans gick fel. Som subjekt, eller helt enkelt som person med förmåga att uppfatta världen, delar man alltid in i vi och de, första och andra, jag och allt annat. Vanligtvis är
inte detta ett problem, eftersom alla jag tänker på som en annan, tänker på mig som en annan på ett ömsesidigt och omvänt sätt. Mellan uppdelningarna man och kvinna råder inte denna ömsesidighet. I stället har det manliga perspektivet blivit det normativa; även kvinnan ser sig som den andra i förhållande till sig själv. Det är för att vidare förklara hur det blivit så här som jag skulle behöva citera åtskilliga stycken. Ni får väl helt enkelt läsa det i stället.
Kanske går aldrig denna vidriga snedvridning, denna kastindelning av alla världens människor, att helt och hållet förstå. Det är dock ingen som helst ursäkt för att inte försöka; vår närmaste historia visar att det blivit bättre och därför kan det även fortsätta så. Det andra könet är mig en stor lindring eftersom den uppmärksammar problemet och behandlar det med det allvar ett problem som gäller alla människor genom alla tider kräver. Nu till resten!
Jag vill börja med att dementera att Beauvoir skulle sakna humor. Hennes humor tjänar dock inte till att underhålla, utan att handskas med det fasansfulla i att mäktiga män under alla tider sagt och tillåtits säga rent bisarra saker om kvinnor. Mycket stiligt skickar hon vid ett tillfälle en ordentlig gliring till en samtida kritiker som tror att han - bara för att han är man - gör sig förtjänt av stora mäns uppmärksamhet, emedan ingen skulle vilja lyssna eller tala till en kvinna, och det vilken som helst av dem. Som man ser han sig jämlik de mäktigaste av hans kategori, medan hälften av mänskligheten, det vill säga den utan snopp, aldrig kan häva sig till sådana höjder.
Med pricksäkert intellekt och knivskarp formuleringsförmåga har Beauvoir skapat ett verk som för mig fungerar som en nyritad karta över en värld jag är delaktig i men tyvärr ofta inte förstår. Denna första del, Fakta och myter, visar tydligt hur de manliga värdena, de värden som tillhörde de med befogenheter i samhället, blivit absoluta. Att det går att tala om det ena könet som det andra beror på något högst mänskligt som någonstans gick fel. Som subjekt, eller helt enkelt som person med förmåga att uppfatta världen, delar man alltid in i vi och de, första och andra, jag och allt annat. Vanligtvis är
inte detta ett problem, eftersom alla jag tänker på som en annan, tänker på mig som en annan på ett ömsesidigt och omvänt sätt. Mellan uppdelningarna man och kvinna råder inte denna ömsesidighet. I stället har det manliga perspektivet blivit det normativa; även kvinnan ser sig som den andra i förhållande till sig själv. Det är för att vidare förklara hur det blivit så här som jag skulle behöva citera åtskilliga stycken. Ni får väl helt enkelt läsa det i stället.Kanske går aldrig denna vidriga snedvridning, denna kastindelning av alla världens människor, att helt och hållet förstå. Det är dock ingen som helst ursäkt för att inte försöka; vår närmaste historia visar att det blivit bättre och därför kan det även fortsätta så. Det andra könet är mig en stor lindring eftersom den uppmärksammar problemet och behandlar det med det allvar ett problem som gäller alla människor genom alla tider kräver. Nu till resten!
Kommentarer
Trackback