Litterärt nedslagen
Jag finner mig själv nedslagen och tvivlandes på grund av ett stycke litteratur. Detta stycke litteratur, samt resten som den här författaren klämt ur sig på något insektsliknande vis (gissar jag mig till, med tanke på innehållet i hans böcker; en normal skapelseprocess är utesluten), har sedan länge värderats högt av de som redan läst och jag gjorde detsamma, trots att jag ännu inte hade något att uttala mig om. Som en av mina sommarplikter har jag nu ändrat på detta och idag läste jag ut den, Mircea Cartarescus Vänster vinge.
För det första tror jag inte att vi har samma syn på existensen, Cartarescu och jag. Jag ser inte kött och insekter och kön överallt. För det andra vill jag inte uppmuntra obegripligheter. Jag må hata övertydlighet, men tydlighet har jag aldrig sagt något ont om. Varje mening måste inte innehålla en metafor om antingen kött, insekter eller kön. Och luften är inte geléartad, precis som så mycket annat. En del fantastiska frågeställningar stiger till ytan, om hur det egentligen är möjligt att vi existerar, och på vilket sätt vi nu gör det - om vi gör det. Men gestaltningen av detta är så invecklad och äcklande - faktiskt, ursäkta att jag är plump - att boken tappar mig på vägen gång på gång. På slutet anar jag något sorts syfte med hela detta bygge av inneslutande värlar: Cartarescu verkar vilja litterärt åtgärda det faktum att vi i födelseögonblicket förfrämligades inför vår existens grundvillkor. Jag tror att han tycker att det är omöjligt att det inte är en paradox att vi ändå kan leva. Men vad vet jag?
Det råkar vara så att jag klandrar mig själv för att jag inte kan uppskatta den här boken. Den var mig övermäktig och jag har svårt att lita på min kritik. Det krävs egentligen mer förståelse för att jag ska kunna se helheten av detta detaljmyller. Jag har fått följa med in i kroppar, in i organ jag knappt visste fanns, med en kuslig känsla av att överlistas, att det är min egen kropp som hemsöks. Nu är det dock över, men min förhållandevis trygga föreställning om läsande har ruckats.
För det första tror jag inte att vi har samma syn på existensen, Cartarescu och jag. Jag ser inte kött och insekter och kön överallt. För det andra vill jag inte uppmuntra obegripligheter. Jag må hata övertydlighet, men tydlighet har jag aldrig sagt något ont om. Varje mening måste inte innehålla en metafor om antingen kött, insekter eller kön. Och luften är inte geléartad, precis som så mycket annat. En del fantastiska frågeställningar stiger till ytan, om hur det egentligen är möjligt att vi existerar, och på vilket sätt vi nu gör det - om vi gör det. Men gestaltningen av detta är så invecklad och äcklande - faktiskt, ursäkta att jag är plump - att boken tappar mig på vägen gång på gång. På slutet anar jag något sorts syfte med hela detta bygge av inneslutande värlar: Cartarescu verkar vilja litterärt åtgärda det faktum att vi i födelseögonblicket förfrämligades inför vår existens grundvillkor. Jag tror att han tycker att det är omöjligt att det inte är en paradox att vi ändå kan leva. Men vad vet jag?
Det råkar vara så att jag klandrar mig själv för att jag inte kan uppskatta den här boken. Den var mig övermäktig och jag har svårt att lita på min kritik. Det krävs egentligen mer förståelse för att jag ska kunna se helheten av detta detaljmyller. Jag har fått följa med in i kroppar, in i organ jag knappt visste fanns, med en kuslig känsla av att överlistas, att det är min egen kropp som hemsöks. Nu är det dock över, men min förhållandevis trygga föreställning om läsande har ruckats.
Kommentarer
Trackback