Linnéa Wigforss

Poesi ska läsas i alla lediga stunder; i de upptagna förkovrar jag mig i en dinosauriebok antagligen tung som ett forntida bältdjur, min kurslitteratur till en distanskurs på 7,5 hp, parallellt så långt jag förmår i På spaning efter den tid som flytt - precis som Simone de Beauvoirs biografier vägrar jag att försöka läsa dem på franska och missa hälften - och när vi ändå är inne på det franska området kanske äntligen också De välvilliga av Jonathan Littell, den där otrevliga boken som försätter läsaren bakom ondskans kontrollbord, sedan en omläsning av Jack Kerouacs Big Sur bara för att förstå att allt är kaos och det är okej, det är vackert, och till vilket vi lika gärna kan lägga till något av Torbjörn Säfve, säg den där boken om Lasse Lucidor och om, jag säger bara om, jag hittar en Doktor Zjivago som inte är tvåspaltig och nedklottrad med blyerts ska jag allt hedra Boris Pasternaks minne, men först ska jag som alla andra ge mig möjlighet att älska Cărtărescu. 

=  en kvinnlig och sex manliga författare
(dinosaurieboksförfattaren och poeterna exkluderade, jag har dock mina gissningar)

På två dagar har jag sett två kyrkogårdsharar. En kyrkogårdshare är en stor gnagare som betraktaren råkar få se kyrkogårdssammanhang och som har effekten att man blir väckt ur ofta negativa cirkelresonemang. Nummer ett satt och slickade sig och verkade komma från en saga då jag såg den under mitt första besök på Örgryte gamla kyrkogård. Nummer två skuttade mellan gravarna för att bli osynlig bakom häcken och varslade om någonting bra, någonting lyckligt , nyss under min promenad på Östra kyrkogården. Under samma promenad gick jag förbi samma störtade humla (ännu inte nedtrampad) två gånger. Ingen stor grej att dö, egentligen. Jag har flugögon, alldeles för många av dem.

Tidigare idag, på väg från spårvagnsplasten (livet drabbar oss under transportsträckorna, de oundvikliga små klämda stunderna), blev jag snävt omkörd av en pigg liten terrier. "Det är okej att köra om" sa jag till matte, och hon svarade, antingen anklagande eller bekymrat: "han är bara så lätt att snubbla på".

Jag trodde att min stereotypa uppfattning om ägare till dyra bilar tillhörde kategorin fördomar, men saker och ting verkar förhålla sig annorlunda. Bostadshuset bredvid mitt har en tillhörande parkering om fyra parkeringsplatser, det vill säga tre avgränsande vita streck. En av husets medlemmar kör en svart Mercedes. Denna bil, som alltså regelbundet bebor denna parkeringsplats, är i mångas huvud ett förkroppsligande för diverse negativa egenskaper såsom total brist på empati, manschauvinism, fartblindhet och visst kan vi fortsätta längs listan men jag spar istället platsen till vidare reflektioner i frågan.

Det är möjligt att det enda denna bilförare saknar är pricksäkerhet, eller möjligtvis förmågan att uppfatta gränser. Han parkerar nämligen, med få tillfällen som undantag, kors och tvärs. Jag har sett alla kombinationer! På tvären, på längden, med långsidan i en halv parkeringsruta, med främre hälften i en halv parkeringsruta, med bakre hälften i en parkeringsruta och det kanske mest anmärkningsvärda: mitt på strecket mellan två rutor. Är det ignorans eller är denne herre bara en smula disträ? Att han ibland helt och hållet står parkerad på gräset tyder på det sistnämnda, medan en placering (det har i och för sig bara hänt än gång) som blockerar alla parkerade bilar från att köra ut tyder på det första. Sedan ett par dagar tillbaka har han dock höger backspegel omtejpad med plast; hans blänkande Mercedes är inte längre fläckfri och jag kan inte annat än tycka synd om honom. Låt oss hoppas att det var en olycka och inte att hatbrott från några av hans parkeringsgrannar. Det vore ju för hemskt.

Jag saknar alltid Jane Austens romaner mer än andra efter att jag har läst ut dem. Det kan inte vara annat än ett tecken på att romanfigurerna kommer mig närmare. Med tanke på hennes metod skicklighet är det inte alls konstigt; de beskrivs inte indirekt för läsaren som i stället exponeras för dem utan fiktionens filter. Replikerna målar upp deras olika personligheter och avslöjar osmickrande drag, ibland med en sarkastisk kommentar från en annars diskret berättarröst. Genom samtal efter samtal känner jag mig som en närvarande observatör - detta kan mycket väl vara det orsaken till tomheten efter sista sidans sista ord.

Emma vill jag kalla en utvecklingsroman, med betydelsen av 'utveckling' som känslomässig mognad. Bokens hjältinna Emma Woodhouse har alla tänkbara kvaliteter men, får vi till en början veta, har egentligen aldrig upplevt en enda motgång. Hennes mors död bekom henne inte så mycket då hon tydligen blivit tillräckligt älskad från annat håll. På Hartfield bor hon ensam med en gammal skröplig far efter att hennes guvernant och närmsta vän befodrats till en mans hustru på senare år. Fadern är som en personifikation av förändringsfientlighet och konservering. Antagligen är det under hans passiva influens som Emma själv inte verkar vidare sugen på att hänge sig åt livet. Intellektuellt är hon överlägsen de flesta i hennes närhet, men i stället för att själv känna ägnar hon sig åt äktenskapliga krigsstrategier å andras vägnar.

Moraliskt går hennes prestigeartade lek med andras känslor och förutsättningar att ifrågasätta. En person gör detta, den enda som verkar vara henne intellektuellt motsvarig. Låt mig introducera mr Knightley, hennes svågers storebror. Hans slutliga funktion i berättelsen anas i de första repliker som utbyts honom och Emma emellan. Detta är inte alls simpelt och förutsägbart utan medvetet från Austens sida och tekniken känns igen från Stolthet och fördom (vilken delar många fler drag med Emma än bara detta). På så sätt ökar suggestiv spänningen mellan Knightley och den ännu ovetandes Emma inför den invigda läsaren, som om det vore en hemlighet mellan denne och författaren.

Äktenskapet är förstås det centrala och dess makt förstärks utav Emmas protester mot att någonsin gifta sig. Det är underförstått att den som lyckas locka henne ur denna dumhet även kommer att vinna hennes hjärta för all framtid. Mycket riktigt är det hennes uppfostrare, hennes enda kritiker och den enda som egentligen förstår henne, som får motta odelad kärlek. Mr Knightley lär Emma ödmjukhet. Indirekt leder hans respektingivande effekt på henne till självrannsakan. Denna ödmjukhet är också vad som slutligen gör att Emma hittar fram till de starka känslor hon inte visste att hon hade. Hon blir alltså knuten till Knightley både genom att älska honom och genom att ha lärt sig älska av honom. Här finner vi det äktenskapliga idealet i Austens romanvärld. Det kvinnliga idealet hittar vi nog i Knightleys ord i anslutning till romanens upplösning, när han säger att Emma är "felfri trots sina brister". Ett varaktigt och sant äktenskap bygger alltså på att älska den intellektuellt likställda andra personen fullt ut, men ändå kunna se alla hans/hennes personlighetsdrag i fullt ljus. Troligen lever de lyckliga i alla sina dagar, mr och mrs Knightley, i denna värld där skilsmässor aldrig förekommer.

Årets första nummer av Lyrikvännen har tema Helsingfors. Den begränsar sig alltså till en enda plats på jorden, en plats läsaren antingen besökt eller inte. Jag har inte besökt Helsingfors, vilket gör stället helt och hållet främmande. Som sammanhållande länk i en tidskrift känns den därför diffus, kanske till och med exkluderande. Men nej, jag borde ha vetat vid det här laget, vad som händer när man börjar bläddra i denna poesirektangel. Helsingfors kunde inte ha blivit bättre beskrivet i ett flersidigt reserepotage. Nog för att jag inte är en storläsare av sådana, men jag är heller inte en storläsare av poesi (än, men det ökar gradvis). Det spelar alltså ingen roll att jag inte besökt Helsingfors.
   Poesin kan faktiskt behöva en anknytning i rummet ibland, eftersom den så ofta påstås vara tidlös. Den kan utgöra ett bakgrundssorl att låta föreställningarna vila mot. Allt eftersom framträder sedan detaljerna; alla med ett medvetande som inbegriper begrepp som hus, hem, stad, människor, kyla och värme kan därför anknyta till platsen Helsingfors som till vilken annan plats som helst. Poesin är ju ett potentiellt allinfattande språk - i Lyrikvännen kommer det alltid till sin rätt.

Jag vet inte om det är samma sak att tycka om att läsa en bok som att tycka att den är bra. Eftersom jag ändå inte orkar definiera bra får funderingen kvarstå. Den framkallades av Martina Lowdens Allt, vilken framkallade en oväntad uppslukande läsning. Något så språkmaterialistiskt har jag aldrig tillägnat mig eller ens sett, än mindre reagerat på. Denna bok, antagligen i kombination med våren, har utlöst en läsperiod.

På soligt gräs utanför Humanisten antecknade jag en sida om Allt, i ett enda svep, för att nu upptäcka att det bara är de efterklingande frågorna som är något att ha. Jag svamlar om vad dagboksskrivande egentligen innebär och vad det kan bli utav det förutom en konstruktion av ett jag. Lowdens sätt att lägga sitt fiktiva jag på språkets nivå, enligt och mot dess regler, gör att hon delvis lyckas undvika konstruktionen. Åtminstone har den en helt annan skepnad än andra autofiktiva skildringar av idag. Bokens tema är i sin form och sitt innehåll språk; varken fiktion eller verklighet utan språk. Mina anteckningar utmynnade i: "I vems och vilket syfte använder vi egentligen språket? För vår egen skull, som en ficklampa riktad mot det inre, eller bara i anpassningssyfte, som ett socialt verktyg? Jag menar att det ena inte behöver utesluta de andra, att de tvärtom är nödvändiga båda två. Språket kanske är verktyget för att sammanblanda både fiktion med verklighet och självet med omvärlden. Detta trodde jag inte om språkmateralistisk litteratur, att där fanns så mycket att hämta."

Respekt ska hon ha, Lowden. Respekt för att hennes vaghet gör att ingen kan bestiga hennes text, analysera den från ett ovanperspektiv och peka på innebörder och samband. Den är helt enkelt bara en enda lång räcka av språk, komponerad enligt författarens hemliga, personliga, magiska logik.