År tvåtusenåtta
Givetvis. Det är alltid jag. År tvåtusennios uppgift blir att lära mig själv att det går att förtjäna saker utan att få dem till skänks av andra människor eller utomstående faktorer. Jag kan ge det till mig själv och det räcker, räcker för att det ska vara en gåva att vara tacksam för. Som sagt, sammanfattningen uteblir.
Gott nytt år.
Skymningslandet
Jag promenerar och definierar
Jag är ute och går och resonerar med mig själv om litteraturkritik. Jag försöker åstadkomma egen kring en bok jag nyss läst och i motvikt till allt bra jag har att säga försöker jag dra fram några fel - för visst måste de väl finnas där? Att på detta sätt med rynkad panna och koncentrerad tanke gräva fram det dåliga som om jag genomförde viktigt arbete. Jag inser det komiska när Bob Dylans Ballad of a Thin Man (hans pik till en kritiker han rent ut sagt hatade) ironiskt nog börjar i hörlurarna just när min kritik blivit som plattast.
Förresten: det är inte bibliotekare jag försöker att bli. Jag ska inte katalogisera. Inte heller är författarskap en naturlig följd av studier i litteraturvetenskap. Ingen yrkesexamen kommer jag att kunna ange som alibi för allt läsande. Det enda jag med säkerhet kan påstå att jag blir är provocerande nog bara en bättre läsare. Det kan vara bra att ibland också hjälpa andra att definiera mig, så varsågoda.
Selmasug
Jag sover på golvet till vårt kombinerade bok-, piano- och datarum på åtta-tio kvadrat. Det första jag ser när jag vaknar är inte helt oväntat böcker då huvudet är omgivet av fyra bokhyllor. En dag vaknade jag med Ernst Wigforss' Minnen - den var perfekt placerad för en armsträckning utan ansträngning - och hans barndomsbeskrivningar av Halmstad och miljöer där som jag själv upplevt. Klockan nio på morgonen och skillnaden mellan bok och anti-bok (vilket ungefär skulle kunna betyda verkligheten, vad nu det egentligen är) känns redan mindre distinkta. 
Strax till vänster om min kudde står Gösta Berlings saga. På födelsedagen fick jag både Peter Englund och Le Clézio och från Kortedala bibliotek har jag med Camus och Sartre, men jag har selmasug. Vad som också talar emot att ge efter för detta sug är att jag hemma, i en av boktravarna (de utstötta som inte får plats i bokhyllan), har just Gösta Berlings saga, köpt för två kronor på Kvibergs marknad. Får man läsa en annan bok när man äger samma titel? Vore inte det som att äga böcker men ändå låna dem på biblioteket när man ska läsa dem? Hur har jag egentligen mage att köpa en egen Gösta Berling om jag läser min mammas? Selmasuget är därför mest en last, men jag känner på mig hur detta kommer att sluta. Imorgon när jag vaknar sträcker jag antagligen ut armen (som skriker av att behöva lämna täckesunderjorden) efter Selmas debutroman.
Igår var jag kort hos en vän och enligt rutin besiktigade jag innehållet i hemmets bokhyllor. Jag var absolut mer nyfiken än brukligt eftersom vännens mamma är professor i historia (vilket för mig garanterar en intressant hemmalitteratur) och jag tillät mig att säga "Åh!" och "Ah!" då jag hittade en del smaskiga titlar. "Men oj!" sa jag när jag hittade Sinuhe egyptiern av Mika Waltari. Den skulle jag ha kunnat läsa just nu, nämligen, men omfånget avskräckte mig. Jag hade i den stunden verkligen behövt konsultera bokens ägare men eftersom vi, gänget, var på väg ut för att fira juldagen på ett konventionellt bekymmerslöst nittonårsvis var det tydligt opassande att diskutera litteratur. Bara att jag uppsökt bokhyllan var att gå över gränsen, vi skulle ju "ha roligt". Så jag saknar fortfarande den där extra motiveringen till att läsa Waltari - jag är i behov av ett omdöme, ge mig!
Så bra det kan bli
Det är snö och det är sol och det är dagen före julafton. Jag sysslar med själavård: läser och stickar. Försöker att inte tänka på skolan - men tänker på skolan - och ombokar biljetten hem till Göteborg.
Livsparentes
Vi flyttade in och satte dit första parentestecknet. Allt som redan från början har en angiven tidsram vågar jag inte riktigt integrera i resten av mitt liv. Och nu sätts nästa parentestecken ut, vi fullföljer. Jag kan fortsätta meningen. Men förstår är det svårt att hitta tråden igen efter en lång avstickare.
Jävla skitsnack! Livet får inte plats i en metafor. Det finns inga livsparenteser. Det finns inte ens möjligheten att radera text. Varje ord etsas in. Varje mening, samma tyngd. Parentesmetaforen är en feg ursäkt för att inte våga ta tillvaron för givet. Den måste tas för givet, den är ju det enda som erbjuds. Nej är inget svar, nej ingår inte i livsvokabulären. Nej är suicidalt. Ja.
Behöver bruksanvisning
när man sitter där med ord i hand
som genom ögat (eller örat) jävlas med hjärnan?
Eller låter bli att jävlas.
Det är det allra värsta - att effekten uteblir. Jag avskyr, jag skyr (så gott det går)
uteblivandet av effekter. Jag är helt okej med att livet är en koffert: fyll den med
lik, med bråte, med hundar; men gör det för guds skull inte varsamt och obemärkt.
Poesi, din jävel, ditt helvete, tassa inte in obemärkt! Kastas in, träffa väggen!
Som när mormors katt om natten hostade hårbollar - det hördes kan jag lova -
och äcklet mitt var blandat med fascination och det skärpte mina sinnen,
min hörsel: jag lyssnade och analyserade kattkräkljudens påverkan
på mitt halvvakna medvetande. Nu sitter jag här med sprängda
sonetter i knät och den smala kattens ynkliga hulkande
tycks mig mer poetiskt för varje orimmad versad.
Edith Södergran
Vår historia började i juli hos Anna. Det var juli i sommaren mellan det säkra och det osäkra och precis innan vi skulle sluta dela vardagen med varandra. Det var en Sommardag och den pratade, åt och drack vi till en Sommarkväll som följdes av en Sommarnatt. Till denna natt hörde även att Anna läste ett stycke av Södergran högt, vilket var följande: Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.
Nästa gång jag läste Södergran var när det där osäkra hade pågått i en månad och jag skulle för första gången bevisa vad jag dög till. Jag befann mig i en tentasal och framför mig hade jag dikten Ingenting och den skulle analyseras. I stället för att drabbas av apati kände jag mig väl mottagen av hennes ord; de inbjöd till analys, de inbjöd till förståelse och tolkning. När jag nu läser henne återigen, i anslutning till mellankrigslyriken, tillåter jag mig att skjuta annat åt sidan för hennes tydliga röst. För hon är en av de få diktare som för mig har en tydlig röst. En röst som inte nervöst byter plats varifrån den predikar utan som står kvar och håller mig fixerad med sina tonlägesvariationer.
Idag läser jag Sjuka dagar, Triumf att finnas till... och Till en ung kvinna. Till ytan tycks dikterna bokstavliga och det hjälper en ovan lyrikvän med dåligt tålamod (vilket är precis vad jag är). Bokstavligheten är dock bara en skiva av glas, lagd över ett väntande djup. Jag kan ställa mig där och även hinna snegla ned på det där lockande djupet och överväga en nedstigning men sprickorna börjar från höger och knakar sig vidare genom denna glasskiva - jag står och ser det hända men ingen panik, ingen panik infinner sig. Den spricker, och djupet tar emot. Det gjorde det där i tentasalen och det gör det vid köksbordet medan jag kokar ris.
Att längta är att stagnera
Jag inbillar mig denna plats. Den finns i min inbillningsvärld. Men om jag tränger in i den här världen som en pipett och suger ut något jag kan odla på egen hand, då har jag överlistat mina hinder. Om det nu är möjligt att överlista sig själv.
Ett verk av Nietzsche står på önskelistan och en vän kommenterar detta ungefär så här: "Det är ju nästan att vara en karikatyr av en intellektuell." Så sant. Jag gör mig bäst som karikatyr. Så länge jag kan skratta åt mig själv kan jag dra slutsatsen att det faktiskt finns någonting där att skratta åt och detta är då mitt jag - det bästa och enda jag har.
Blanketternas blankett
Ännu ett uttryck för människors klumpiga välvilja som antagligen stjälper mer än hjälper läggs här fram utav Peter Englund. Jag undrar över tröskeln där Sorgligt passerar och blir Lustigt. Vad om denna blankett en dag dimper ned i mitt brevinkast? Bäst att inte skaffa make, fader, bror; har man klarat sig hittills så...
För en halvtimme sedan: någon form av post - förstås inte den riktiga posten då det är Luciaeftermiddag och lördag på samma gång, utan antagligen ännu ett flygblad från Jehovas vittnen - kommer och jag rycker ofrivilligt till, men av ljudet, av det ofarliga. Det är ju inte krigstider, om det behöver jag inte påminna mig. Men vad går egentligen inte att skratta bort?
I väntan på det där
Man ska aldrig ropa hej. En trött kvinna har nu ropat.
Något om bokklimatet
"Inget utrymme för olönsamma böcker" var ett rakt besked från Akademibokhandelns nya vd Ulf Lindstrand när han intervjuades av TT Spektra. Okej. Men då kanske det är dags för litteraturkritiken att vara ärlig tillbaka: vi har inget utrymme för lönsamma, dåliga. Bokutgivningen är så hejdlöst stor att prioriteringarna måste skärpas. Det är med andra ord läge för kultursidorna att komma ut som de snobbar och experter de är och sluta känna plikter mot litteratur som inte har några andra värden än att man kan bygga staplar av den på Åhléns och sälja rubbet.
Så skriver en Malin Ullgren i DN och gör att jag inte behöver känna mig pressad till att formulera mig idag. Någonting bra har ju redan skrivits. Och ja, jag planerar att bli en sån där snobbexpert. Men just nu orkar jag inte tänka på det.
Vad jag önskar mig i julklapp
Denna målning av Carl Larsson från den tid då även Selma Lagerlöf bodde i Dalarna,
närmare bestämt bredvid Stora Torget i Falun som jag under tre år och så
många olika väderlekar och sinnesstämningar korsat.
Men jag nöjer mig med en affisch, originalet kan lugnt få stanna hos sin ägare.
Att tjäna och förtjäna
Så lätt att tjäna någon annans syfte: du anställs, du sliter, du får lön för mödan - en viss uppskattning om än inte just den mängd du förtjänar - och kretsloppet är igång. Men vänta här: förtjänar? Vad innebär det? Och innebörden, vem myntar den? Tjänst och förtjänst är två mycket skilda saker. Den första är en rörelse mellan två parter, likställda som under- och överordnade varandra. Den andra är oberoende av egentligen alla yttre faktorer, då vad man förtjänar aldrig kan formuleras efter ett givet mönster.
Vi föds, men därmed var vi väl inte gjort vad vi behöver för att förtjäna livet? Jag inbillar mig att livet kräver en konstant motprestation som inte nödvändigtvis behöver vara svett men åtminstone optimism eller tacksamhet. Som en konsekvens av detta förstår jag att min livshållning i mina ögon får mig att icke-förtjäna livet. Frågan är då om jag ska omformulera min livshållning - ett nederlag för varje stolt människa med intensiv tankeverksamhet eftersom jag tror att mitt jag är en logisk konstruktion - eller acceptera att jag inte förtjänar livet. "Att inte förtjäna livet", det låter ju riktigt skrämmande, riktigt kusligt på alla sätt. Att inte förtjäna är att inte kunna hävda sin rätt till det, och jag som knappt kan hävda min rätt ens till det jag har rätt till! Jag måste låna om mina böcker på biblioteket.
Vad Tisken - Faluns malplacerade stadssjö som går ett trögflytande öde till mötes -
förtjänar vill jag inte ens fundera över. Men jag tänker på hur det är att promenera kring den idag.
Helmers ord
hjälplösheten gjorde dig dubbelt så tilldragande i mina ögon."
Jag upprepar:
"Jag skulle inte vara en man värd namnet om inte den där kvinnliga
hjälplösheten gjorde dig dubbelt så tilldragande i mina ögon."
Det är av yttersta vikt att inte låta sitt liv formuleras efter andras värderingar.
Det är av yttersta vikt att inte skapa luckor i kalendern enbart för att där ska bildas
ett hål genom vilket en länk ska direktkopplas till en annan kalender.
Det är av yttersta vikt att inte vara lättfotad. Att inte vara som man allra helst vill vara;
som ett barn präglat av sin förnuftsfria tillgivenhet till det vuxet okända.
Den tillgivenhet som resten av livet framgångsrikt ägnar sig åt att bryta ned.