Linnéa Wigforss

Jag är de platser jag är på, passerar, undviker, cirkulerar kring, vantrivs eller känner mig hemma på. Platsen är ofrånkomlig, varandet förutsätter en plats. Jag tycker inte att det är hindrande. Jag tycker att det är en betryggande självklarhet. Det finns två motpoler att fundera kring när geografin paras ihop med varandet: närhet och avstånd. I min absoluta närhet finns nu en fåtölj, en dator (vilket förstås säger sig självt), tågbiljetter, plånbok, fler fåtöljer, värmeljushållare av olika kulörer, ett vardagsrum (uppfattas just nu som mer perifert eftersom jag fokuserar på dataskärmen) och förstås en hel del luft. Det är min närvarande geografi. Jag vet inte hur stor del av mig den utgör, men definitivt inte allt. För där finns den icke-närvarande geografin. Den som jag anser existerar fast att jag inte kan se den. Platserna på avstånd; de jag längtar efter, de jag inte vet när jag kommer att besöka igen. Det kan vara en bänk vid en tjärn här i närheten - jag vet inte exakt hur jag gör för att komma dit men jag vet att platsen finns och att den är underbar. Eller kanske Borlänge, mitt före detta hem. Denna stad som jag ska åka till imorgon som om det var precis samma obemärkta stad som alltid, men det är det inte. Det är inte hemma längre. Det är bara den stad jag ägnat mer tid än någon annan. Avstånd. Närhet. Geografi.

Jag skulle kunna komma någon vart i mitt skriftliga resonemang om jag först tänkte, sedan skrev. Förklaringen är att geografi är på tapeten idag och jag är så fixerad att jag inte kan uppnå någon särdeles välkonstruerad tanke. Men geografi, litteratur, geografi, geografi och litteratur - där finns något att hämta. Tanken är ett frö, därav virrigheten. Nu är det dags att jag lämnar det här rummet och den här tanken.
Tills vidare.

Det som blev tonsättande för just den här helgen var det oplanerade biblioteksbesöket i fredags. Jag trodde att jag var väl medveten om hur glad jag blir av en halvtimmes omkringvandrande bland bokhyllor med potentiella gratisläsningar. Men tydligen hade jag glömt precis hur glad, eftersom det var länge sedan jag besökte biblioteket i annat syfte än studiesyftet. Att möta den här bokmiljön utan professionella ambitioner, att istället för att mjölka avancemang ur volymerna låta sig känna den barnsliga förtjusningen - det gör mig helt enkelt glad. Jag gillar det sätt jag gillar böcker men det är lite svårt att hålla fast vid ibland när allt jag ägnar mig åt om dagarna är att studera hur andra gillar böcker. Att se till andras syn kan förstås inspirera, men jag behöver ett meditativt bokmöte av den här sorten för att det riktigt ska kunna sjunka in och blandas med mitt eget förhållningssätt. Och som vi vet: skillnad mellan information och kunskap är att kunskapen liksom växt ihop med den som först förkovrat sig i den.

Av de sex böcker jag fick med hem är tre stycken essäsamlingar. Ja, jag hyser förkärlek till essän: den är obunden på ett så mänskligt sätt. Den har ett personligt tilltal till läsaren. Exemplariskt är hur Michel de Montaigne eller Peter Englund gör med mig. De tar mig i handen och låter mig inte bara sitta där utan istället få röra mig fritt i berättelsesfären, efter min egen nyfikenhets drivkraft - en kraft som ofta nedvärderas i mycket litteratur. Jag har börjat med Virginia Woolfs Ett eget rum och jag kan inte göra bättre saker med min tid än följa hennes tankebanor. Hon är knappt mänsklig; det är som om hennes tankegångar aldrig är invanda och konserverande utan alltid nydanande och djärvt trevande. Att få äran att följa från nivå till nivå via repstegar med förvånansvärd bärkraft är en möjlighet omöjlig att säga nej till. Jag är så tacksam att hon skrivit detta för mig att läsa. Skam över alla fantastiska tänkare som låtit bli att skriva ner saker - essän finns ju, använd den!