Geografi
Jag är de platser jag är på, passerar, undviker, cirkulerar kring, vantrivs eller känner mig hemma på. Platsen är ofrånkomlig, varandet förutsätter en plats. Jag tycker inte att det är hindrande. Jag tycker att det är en betryggande självklarhet. Det finns två motpoler att fundera kring när geografin paras ihop med varandet: närhet och avstånd. I min absoluta närhet finns nu en fåtölj, en dator (vilket förstås säger sig självt), tågbiljetter, plånbok, fler fåtöljer, värmeljushållare av olika kulörer, ett vardagsrum (uppfattas just nu som mer perifert eftersom jag fokuserar på dataskärmen) och förstås en hel del luft. Det är min närvarande geografi. Jag vet inte hur stor del av mig den utgör, men definitivt inte allt. För där finns den icke-närvarande geografin. Den som jag anser existerar fast att jag inte kan se den. Platserna på avstånd; de jag längtar efter, de jag inte vet när jag kommer att besöka igen. Det kan vara en bänk vid en tjärn här i närheten - jag vet inte exakt hur jag gör för att komma dit men jag vet att platsen finns och att den är underbar. Eller kanske Borlänge, mitt före detta hem. Denna stad som jag ska åka till imorgon som om det var precis samma obemärkta stad som alltid, men det är det inte. Det är inte hemma längre. Det är bara den stad jag ägnat mer tid än någon annan. Avstånd. Närhet. Geografi.
Jag skulle kunna komma någon vart i mitt skriftliga resonemang om jag först tänkte, sedan skrev. Förklaringen är att geografi är på tapeten idag och jag är så fixerad att jag inte kan uppnå någon särdeles välkonstruerad tanke. Men geografi, litteratur, geografi, geografi och litteratur - där finns något att hämta. Tanken är ett frö, därav virrigheten. Nu är det dags att jag lämnar det här rummet och den här tanken.
Tills vidare.