Linnéa Wigforss

Vad som fattas mig är hänsynslöst självförtroende, intatuerat på mitt skallbens innerväggar. För att kunna studera krävs en enorm tilltro till sin egen världssyn: kunskapen man skaffar sig är bara intressant för andra om den har konfronterats med personliga infallsvinklar. Det är lätt att bli nedtyngd av en bok på två kilo. Jag måste behålla min mentala tyngd för att överrösta de andra rösterna, de som egentligen ska inspirera men som lätt kan tysta mig istället.

Alla samband och inbördes relationer inom tvåtusen års litteraturhistoria vill in i mitt huvud. Det gör att porten är ganska igentäppt och det jag vill uttrycka har svårt för att ta sig fram. Som ingången till Biopalatset här i Göteborg: det är helt enkelt bara att vänta tills att alla som ska in gått in innan man kan hoppas på att ta sig ut. Så världen får sakna mina kommentarer till torsdag eftermiddag då all litteraturhistoria skall vara uttalad - om än tillfälligt, då den börjar igen på måndag eftermiddag.

Återigen har jag känslan av att resultatet avgör min framtid.
Denna paralyserande skräck för att misslyckas, istället för
att våga ge sig själv kontrollen och verktygen för att lyckas.