Linnéa Wigforss

Varje dag är egentligen blank och det är med den känslan jag faktiskt vaknar varje morgon. P1:s alltid metodiska lugn väcker mig och det känns inte som en chock att återigen behöva tänka, titta och skapa kontroll. De bästa morgnarna är när mina fötter känns mjuka. Av någon okänd anledning. De bästa morgnarna behöver dock inte bli de bästa dagarna.

Jag blir alltid stolt över mig själv när jag blir stressad. Då är de två som stoppar all form av produktivitet: först stressen som gör mig splittrad och sedan stoltheten som gör mig svag. Det slutar alltid i apati - jag kan inte ens sitta lugnt och läsa i detta tillstånd - och aldrig i engagemang. Inte heller går stressen att vänta ut. Vad ska jag göra med den? Bjuda in den på kaffe eller strypa den med de muskler jag tror att jag inte har?

Catcher in the rye.
Den var väldigt bra.

Min vilja att citera är nästan omöjlig att tygla men jag vill verkligen vägra använda andras ord när jag inte har några egna att ersätta. Saker får helt enkelt fortsätta att vara osagda.
Jag gör mig nog bäst osagd, ibland - för en gångs skull.

Händelsefull höst.
Än är den inte slut.