Det är i allra högsta grad stormigt ute
Jag och Kristin var på bio ikväll och såg Jan Troells Maria Larssons eviga ögonblick för det var den vi ville se om vi skulle gå på bio. Vi har något av en biohistoria tillsammans: i Borlänge finns ju Maximteaterns filmklubb och den gick vi på varje söndag klockan sju. Varje film var bra på ett eller annat sätt. Det blev så att jag förknippade lokalen med bra filmkonst. Vanligtvis när jag besöker biografer av det lite flashigare slaget - som den vi besökte idag verkligen kan räknas till - brukar jag inte konstatera att filmen faktiskt var bra. Ofta blir man serverad ordentliga bioupplevelser, men idag behöver det inte ha något med filmen att göra. Annat var det med den här livsberättelsen i den ödmjukaste av filmisk gestaltning.
När den olycklige och våldsamme inte är olycklig ett kort tillfälle och vi får genom ett fönster, en glimt i hemlighet på ett betryggande avstånd, se honom godnatta sin häst - då är vi publiken så nära en annan människa som möjligt är. Känslornas komprimering: konstens förmåga att förminska alla främmandegörande avstånd.
Det finns fler exempel på filmer, böcker eller bitar av musik som får mig att känna verklighet mer än vad jag någonsin lyckas göra i den ständiga verkligheten. Jan Troell har med den här filmen gett mig en känsla av verklighet. Jag ser en bild som föreställer livet och ser livet fast livet är min frukost, min rädsla för imorgon, min tvättid, min jäkt, mitt skratt till en annans skämt, min bekymrade min. Jag måste minnas bilden när all överväldigande realism blir overklig.
Det här försökte jag uttrycka för Kristin när vi kom ut från biosalongen. Vi hann precis börja prata och drömma när verkligheten blev oundvikligare än på länge; jag kan inte direkt påstå att vädret plötsligt bara fanns där, snarare hade det lurat länge och nu gav oss allt på en gång. Paraplyerna vändes ut och in och ut igen och vi lät det fortsätta och vi sket i vilket vi brydde oss bara om att det kändes och gick att uppleva och vi skuttade över somliga vattenpölar och i andra, rundade Domkyrkan, styrdes av paraplyerna som var i maskopi med vinden. Jag var mitt uppe i verkligheten; det var jag och Kristin och det var vädret. Det var okej, jag kände, fast att inget av det var regisserat av Jan Troell.
När den olycklige och våldsamme inte är olycklig ett kort tillfälle och vi får genom ett fönster, en glimt i hemlighet på ett betryggande avstånd, se honom godnatta sin häst - då är vi publiken så nära en annan människa som möjligt är. Känslornas komprimering: konstens förmåga att förminska alla främmandegörande avstånd.
Det finns fler exempel på filmer, böcker eller bitar av musik som får mig att känna verklighet mer än vad jag någonsin lyckas göra i den ständiga verkligheten. Jan Troell har med den här filmen gett mig en känsla av verklighet. Jag ser en bild som föreställer livet och ser livet fast livet är min frukost, min rädsla för imorgon, min tvättid, min jäkt, mitt skratt till en annans skämt, min bekymrade min. Jag måste minnas bilden när all överväldigande realism blir overklig.
Det här försökte jag uttrycka för Kristin när vi kom ut från biosalongen. Vi hann precis börja prata och drömma när verkligheten blev oundvikligare än på länge; jag kan inte direkt påstå att vädret plötsligt bara fanns där, snarare hade det lurat länge och nu gav oss allt på en gång. Paraplyerna vändes ut och in och ut igen och vi lät det fortsätta och vi sket i vilket vi brydde oss bara om att det kändes och gick att uppleva och vi skuttade över somliga vattenpölar och i andra, rundade Domkyrkan, styrdes av paraplyerna som var i maskopi med vinden. Jag var mitt uppe i verkligheten; det var jag och Kristin och det var vädret. Det var okej, jag kände, fast att inget av det var regisserat av Jan Troell.
Kommentarer
Trackback