En rapport från pluggandet
En helt vanlig måndag, en helt vanlig veckostartande vardag. Ibland tror jag att vad som än händer på en måndag känns den ändå alltid lika händelselös. Jag brukar betona värdet av vardagsrytm och trygghet, men precis så ambivalent är jag att jag önskar att spännande grejer hände mig varje dag. Men redan med mina mest inrotade personlighetsdrag hindrar jag detta: allt planeras i förväg i detalj, oväntade händelser sker inte. Dock hände det i fredags att planer ruckades, människor träffades och allting blev helt fantastiskt bra - i ett aldrig tidigare skådat händelseförlopp. Tänk så bra allt kan bli när mitt eget inflytande förpassas till ett hörn!
Idag åt jag grekisk sallad och läste romersk litteratur. Paradoxplugg, helt enkelt. Jag fastnade speciellt för en viss romare, Lucretius. Han skrev kärlekspoesi. De gjorde väldigt många av dessa män i olika åldrar av vilka jag ska läsa sju till på onsdag, men hans dikter fastnade speciellt. Riktigt opretantiöst kändes det. Jag tror han struntade i hur ordens effekt blev; om han inte fick beskriva allt precis som han tyckte att det var kunde det kvitta. Och så råkade det vara så att han beskrev allt så att det fick maximal effekt. Märk väl att han inte ens försökte uttrycka sig skönlitterärt, det var lärodikt han sysslade med. Allt från atomlära till sex i en och samma De rerum natura. Ja, först verkade det ju väldigt ansträngt, men killen kunde inte ha varit mer avslappnad. Hur avslappnat nu hexameter kan kännas - det varierar förstås från läsare till läsare.
...och ingen kropp blir mätt av att skåda en annan den åtrår,
händer kan ingenting samla in från finvuxna lemmar
under sin irrande väg över alla delar av kroppen.
Det var Lucretius det.
Idag åt jag grekisk sallad och läste romersk litteratur. Paradoxplugg, helt enkelt. Jag fastnade speciellt för en viss romare, Lucretius. Han skrev kärlekspoesi. De gjorde väldigt många av dessa män i olika åldrar av vilka jag ska läsa sju till på onsdag, men hans dikter fastnade speciellt. Riktigt opretantiöst kändes det. Jag tror han struntade i hur ordens effekt blev; om han inte fick beskriva allt precis som han tyckte att det var kunde det kvitta. Och så råkade det vara så att han beskrev allt så att det fick maximal effekt. Märk väl att han inte ens försökte uttrycka sig skönlitterärt, det var lärodikt han sysslade med. Allt från atomlära till sex i en och samma De rerum natura. Ja, först verkade det ju väldigt ansträngt, men killen kunde inte ha varit mer avslappnad. Hur avslappnat nu hexameter kan kännas - det varierar förstås från läsare till läsare.
...och ingen kropp blir mätt av att skåda en annan den åtrår,
händer kan ingenting samla in från finvuxna lemmar
under sin irrande väg över alla delar av kroppen.
Det var Lucretius det.
Kommentarer
Trackback