Linnéa Wigforss

Idag blev jag ordentligt påmind om glädjen som bor i att få tänja hjärnan, det vill säga att lära sig nya saker. Jag citerar fritt Jamaica Kincaid: "Att få tillgodo se sig ny information är bättre än sex." Det jag i förmiddags fick att placera på min hylla för kunskaper som får mig att verkligen uppskatta det konstanta tillstånd med variationer som livet är. Ämnet är allitteration. Att börja ord med samma konsonant eller olika vokaler för att skapa sammanhang, elektricitet i sin text. Detta var det vanliga sättet för alla germanska språk att rimma på, men sen kom franskan med sina slutrim och funkar fint för dem, eftersom alla slutstavelser är obetonade. På svenska skapar detta hjärta/smärta-rim och andra tramsigheter som gör poesin lätt att avfärda. Det är i allitterationen som möjligheterna att skriva inom språkets eufoniska maxkapacitet finns. Att få lära mig detta var som att vinna ett stort stycke språkland som någon för länge sedan ockuperat för mig. Tack till min lektor.

Jag befinner mig nu i kölvattnet till en vecka som väckt mig, ordentligt. Fast livet uppenbarligen är ojämförligt (vi har inte upplevt något jämförbart tillstånd och när vi väl gör det glömmer vi nog i samma stund hur livet en gång kändes) är det med stor säkerhet också oslagbart. Som bot för överentusiasm, eller som en bra kanal för överflödig glädje, fungerar gitarren ikväll. Det fanns någon bra allitteration jag skulle slänga in här, men den tappade nervtråden. Det finns ju faktiskt gränser för hur pretentiös man får bli, bäst att jag lägger band på mig.