På kinesiska saknar verbet 'älska' tempus

Jag låter rubriken vara den mest intressanta kunskap jag har fått ta del av idag. Det bevisar att världen inte är en helgjuten tråkig klump utan variationer; det bevisar att människor är - måste vara - oerhört olika i sina tankebanor. Vilket förstärker känslan av att inte kunna göra sig förstådd. Samtidigt borde förståelsen, när den väl uppstår - som den alltid någon gång gör, vara så mycket starkare.

Kärlekens organiska utformning: det vaga men ändå så starka och drivande, så okända och förvirrande, gestaltas väl i ett verb utan tempus. Det är en onaturlig syn, att kärlek går att dela upp i en tid då den fanns, en tid då den inte fanns, eller en framtid där den förväntas finnas. Det är helt enkelt för stora känslor de handlar om; vi förmår bara veta om vi känner det just nu eller inte, någon analys i tidsperspektiv hamnar aldrig nära verkligheten. Att älska är antagligen nuets främsta konst.

Ett ögonblick kan tillbringas ensamt eller tillsammans.
Åtminstone har de ensamma ögonblicken varandra.
Och jag har dem. Uppenbarligen proppar jag dem
övermätta med ord som försöker förbättra.

Kommentarer

Kommentera som fan, s'il vous plaît:

Namn:
Kom ihåg vem jag är

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback