Linnéa Wigforss

Idag har jag pratat med Kristin. Det är förrädiskt att prata med henne ibland. Hennes sammanfattningar av något jag sagt eller hennes analys och slutsats av mina egna fånigt förvirrade tankegångar gör att jag invaggas i tron att jag egentligen är vettig. Bara det att jag sedan inte kan komma åt det själv. Som att förlösas men sedan, när allting stillats, inse att allt är som det var tidigare. Att leva är att konstant förrådas av sina egna känslor. Många gånger har det varit spännande men än fler har det fått mig att bokstavligen vilja krossa det omständiga semi-verktyg mitt halvmedvetande innebär.

Vi pratade om skrivande. Hon är lyssnaren som får mig att dra mig själv inför rätta. Och inför rätta ljuger jag inte, tvärtom anstränger jag mig till och med för att komma så nära min egen sanning som det bara går. Det här dissikerandet får mig att tro att jag faktiskt har förmågan att förändra mig själv. Att jag är allt jag vill ha, bara jag inser hur jag vill ta det. Men det är så lätt att bli lycklig av kloka ord, snygga formuleringar, förståelser sinsemellan: efteråt kvarstår föga av min egen självtillit. Bara prat och tomma ord är vad som ligger på mitt bord. Jag vet inte vad den här dagens mening är.

Att resa sig upp under ett mycket formellt möte där ordningen är lika nödvändig och isande som snön på vintern, att vända sig till alla som vägrar lyssna och primalskrika: "Livet, händ mig!"